World of Jinx

Tack till Johanna för att du är så insiktsfull och för att du gav mig inspiration till denna text idag =)

<3

Var börjar man när botten är nådd?
Ok, det kanske var lite hårt men bättre än såhär kan vi väl ändå i Melodifestrivalen? Snälla, säg att vi kan bättre!
*desperat*

Deltävling 2:

Eric Saade = En sämre version av Måns Zelmerlöw
Man Boy = Låten som Måns Zlemerlöw ratade. Det vill säga; Låten som blev över. Dessutom ripoff av Britneys "Womanizer".

Andra Generationen & Dogge = Cykel på köpet...
Hippare Hoppare = Svenska folkets ursäkt att "rocka loss". Hade tävlingen sänts efter 22.00 hade den säkerligen nått minst till Andra Chansen. Fulla Svenskar skulle troligen tycka att detta är "klämmigt" efter X antal öl.

Anna Maria Espinosa = Åtminstone något fint och intressant att fästa ögat på. Ovanlig i sin vanlighet.
Innan alla ljusen brunnit ut = Flirt med Frankrike. Kanske fransmännen skulle unna oss en liten röst om denna skickats till Oslo. Mer än så skulle det dock inte bli.

Pauline = Star Quality. Voice to die for.
Sucker for Love = Den som satt ihop scenshowen har tydligen inte lyssnat på låten. Ingen sammanhållning what so ever. Bra låt dock.

Andreas Johnson = Finns det något som kan göra honom intressant., jag menar, egentligen? Finns det något som kan få mig att bortse från den osmickrande frisyren och den absurt gröna jackan? Nej.
We can work it out = U2, Oasis, Annelie Ryde (?), ABBA + X antal fler artister vars låtar han snott ideér från. Sad.

Orsa Spelmän = Alexander Rybak var charmig med sin fiol. Det kändes fräscht. Kändes detta lika fräscht? Nej.
Underbart = Inte ens om sång insatsen hade hållit. Tyvärr. It's been done before, get new.

Hanna Lindblad = NEJ du är inte Lady Gaga! INGEN kan vara Lady Gaga förutom Lady Gaga. Get real!
Manipulated = Men VAR ska jag börja?! Hur kom den ens med i urvalet? Fanns det INGET bättre än det här? SKÄRP ER!

Highlights & MiSt = ...Dansband har aldrig varit my cup of tea.
Come And Get Me Now = ...Dansband har aldrig varit my cup of tea.

Ibland blir man så ledsen...

Jag spinner vidare på det jag skrev om igår, samt det Emmla sa i en kommentar från det inlägget; Ibland blir man så ledsen. Där kommer hela: "Jag vill leka hjälte och rädda dom från allt ont i världen" in i bilden igen.
Vilket man inte kan. Vilket man inte heller ska. För självklart ska de leva sina egna liv och lära av både misstag och framgångar i livet. Men herregud, man BRYR SIG JU SÅ ÖVERMÄNSKLIGT MYCKET.

Hjältar sätter, för att generera, sig själv åt sidan. Offrar allt för att rädda andra och offrar på så sätt sig själv. Offrar man sig själv helt och hållet mår man tillslut inte bra, och mår man inte bra kan man heller inte rädda andra. Ibland kan nog hjältar förlora sitt syfte och det de lever för just därför att de lekt just det: Hjältar.
 Därför är lösningen att hjälpa folk till att hjälpa sig själva. Det vill säga, att man inte plockar upp människor och bär dom på ryggen ut från det brinnande huset, utan man ger dom syret som gör att de kan ställa sig upp på egen hand och gå ut på egna ben.

Nu är det självklart inte så att jag tror att personerna i Tokio Hotel inte kan hjälpa sig själva, det är inte det jag vill säga. Självklart är de inte hjälplösa på något sätt.
Det jag vill säga är; att när de väl hamnar i situationer man ser att de är obekväma i eller när man ser på dom att allt inte är 100% bra, då önskar man att man var där. Man skulle vilja säga att man bryr sig om dom och ställa frågan: Finns det något jag kan göra för att underlätta din situation? Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig på din väg att rädda dig själv ur det här?

It's a hard life, och man vill vara i närheten av de människor man bryr sig om. Finnas där. I det här fallet är man så otroligt långt borta, men ändå så väldigt nära i tanke och själ.

Det här bandet...
De här människorna...
Hur ska jag kunna beskriva vad jag, och så många andra, känner för och inför dom.

Man bryr sig; det är det som beskriver det bäst. Man bryr sig så överjävligt mycket.
Man vill att dom ska må bra, man vill att dom ska få inre frid. Lyckliga. Man vill att dom ska vara lyckliga.

Jag vet inte hur man kan vara så innerligt berörd av människor man inte känner, men faktum är att man hyser sådana obeskrivliga och individuella känslor för de här personerna.
För allt i världen vill man att de ska vara lyckliga!

Självklart kan jag inte begära att folk ska förstå. Är ni så pass begränsade att ni inte kan öppna upp ännu ett fönster i er hjärna så att ni kan förstå det här så fine by me.
Men faktum kvarstår åter igen: Många individer där ute bryr sig om de här människorna; grabbarna i bandet Tokio Hotel.

Det finns kanske inte mycket man kan göra för att underlätta de svåra situationer de hamnar i from time to time, vilket kan kännas hopplöst. Man vill leka hjälte, vilket man inser att man inte kan och inte heller ska. Personligen har jag aldrig haft något till övers för hjältar.
Fortfarande kvarstår faktum: De här personerna bryr jag mig om, trots allt som står mellan oss.

Nu är det såhär, och jag upprepar det återigen, att personligen vill jag inte gifta mig med någon av dom och det är i regel inte på det sättet jag ser på dom/känner. Det här är ett band jag älskar, som gör musik som jag älskar att lyssna på. Det är personer som jag av någon outgrundlig anledning bryr mig om, som jag önskar allt gott i världen. Så är det bara. Det är innerligt, på ett sätt som troligtvis enbart jag själv kan förstå. Jag har i alla fall väldigt svårt att förklara det just nu.

Bill, Tom, Gustav och Georg...Det finns så många där ute som bryr sig om er och vill er väl. Det kryllar av oss. Förhoppningsvis väger det faktum att ni lever er dröm upp mot allt hemskt ni måste gå igenom, och kanske att de personer som bryr sig om er på riktigt har övertaget mot de som beter sig som skit. Det är i alla fall så det ska vara!



Peace, Love & Respect.

Har du väl upptäckt det här bandet kan jag i princip lova dig att du valt ett av två "läger".
Något mellanting tvivlar jag på existerar i samband med dessa musiker, av många anledningar....

De väcker känslor, inte bara hos sina fans utan även hos dom som tycker det motsatta.
Det om något borde väl tala för att det här är ett band med ett budskap?
Ett band som vet vad de tycker, vet vad de vill och som inte är rädd för att stå för det.
Sanningen är den, att den som väl kommit över något material med det här bandet, aldrig går därifrån utan en åsikt.
Bandet lämnar ingen oberörd.
Tokio Hotel always leaves a mark.

Så hur kommer det sig då att vissa har väldigt svårt för Tokio Hotel?
Hur kommer det sig, att vissa väljer att inte bli ett fan till det här bandet?
Är det rädsla, för att de visar sin ståndpunkt så tydligt?
Rädsla, för att de uttrycker sin säkerhet genom både sin musik och genom sitt yttre?
Känner ni er på något sätt hotade av denna naturkraft, som så tydligt vågar stå för sin åsikt?
Är det skrämmande att se människor som vet vad de vill?
Kanske är det så. Det borde vara det, för jag kan inte se någon annan anledning.

Det här är bandet som inte lämnar någon oberörd.
Det här är bandet som väcker debatt, eftersom de så tydligt vet vad vill och vågar göra slag i saken.
Sådant skrämmer människan.
Jantelagen, den existerar överallt.
Tokio Hotel skiter dock i det. De trotsar allt vad jantelag heter.
Tacksam är jag för det. Att få se och höra ett band som är så befriande vackert, det är magiskt.
Därför älskar jag dom och därför är jag deras fan; De står för något som är äkta och därför blir det vackert.

Jag känner mig inte hotad av Tokio Hotel.
Tvärtom föder jag mig på deras musik,; på det faktum att de existerar.
Tacksam är jag för att de genom sin musik delar med sig av sig själva på ett sådant brutalt , vackert och äkta sätt.


Tokio Hotel; Att upptäcka er är det bästa som någonsin hänt mig.
Så är det...

Sen har man också missuppfattat vem Bill Kaulitz egentligen är.
Synd för alla som inte diggar hans "nya" stil att han fullkomligt skiter i vad de personerna tycker. Synd för dom att han alltid har varit den personen som alltid går sin egen väg.
Och glad som fan är jag för det! Glad som fan är jag att Bill fullkomligt skiter i vad som "förväntas" av honom.
För kom nu ihåg: Det här är samma Bill som ni såg för tre månader sedan!
Det här är samma Bill som från början klev in i rampljuset!
Det här är samma Bill, helt enkelt för Bill har alltid gått sin egen väg!
Det är därför han har kommit så långt.
Känner ni att ni inte gillar Bill längre, då har ni aldrig gjort det heller.
För det här är Bill. Det här är Bill till 100%. Bill som alltid gått, och fortfarande går, sin egna väg. 
Det är Bill, och har alltid varit Bill.

Det är så jävla skönt, att han fortfarande är sig själv.
Det är ett stort FUCK YOU till alla som tror de kan styra honom.
Media kan ju slänga sig i väggen.
Bill is not your bitch!
You're his!

<3




Observera att jag tycker han är as het i det här.
Av många anledningar, men främst för att det är så jävla Bill.

OMFG
I HATE PEREZ och ALLA JÄVLA IDIOTER SOM GILLAR HONOM
OCH PÅ ALLVAR TROR PÅ ALLT HAN SÄGEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

GAWD!!!!
MAH FUCKING GAWD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!