World of Jinx

Denna blogg skapades av fel anledning. Därför upphör denna blogg i samma mening som en ny skapas.
Inte mycket skillnad, men behöver en nystart.

Återkommer med ny blogg av rätt anledning inom kort.

/Madde

I’m not the one to give up in a battle…

 

Livet består av olika vägar. Den väg man i nuläget åker på kommer med enorm sannolikhet att medföra både kurvor och vägbulor. Det gäller att se till att man hänger med i kurvorna, inte stretar emot utan så smidigt det går bara följa med, och att gasa på som fan för att komma över vägbulan.
Rätt som det är kommer du till en cross-road, där du måste välja vilken väg som ska leda dig framåt från och med nu. Ibland tar man fel; du stöter på fler snäva kurvor och extra knöliga vägbulor än vanligt. Men tar du det bara med ro när det behövs och gasar på som fan när det krävs fixar du det också. Blicka framåt, för snart kommer fler cross-roads som gör det möjligt för dig att välja rätt.

 

Utan att du riktigt förstått det färdas du plötsligt på rätt väg, eftersom du tog det lugnt i de snäva kurvorna och gasade på över de höga guppen. Du gav inte upp, utan istället insåg du att hindren på din väg är till för att få dig att kämpa lite extra; till för att få dig att förstå vad som är värt att kämpa för.
Hur ska man annars kunna bli motiverad?
Hur ska man annars kunna känna att man lever?
Hur ska man annars kunna upptäcka vad som betyder något, på riktigt?

 

Se de snäva kurvorna, alla gupp och gropar i vägen som utmaningar, inte som hinder.
Ta det lugnt, men kämpa för det som är viktigt för dig. Blicka framåt och titta aldrig tillbaka; Objektet i backspegeln kan verka närmare än du tror och du vill inte ha det förflutna hack i häl. Att leva i nuet är att skapa den framtid man någonstans söker, och nuet ligger strax framför dig.

 

Ta vara på det...

 

 

 

Grejen är ju, att det inte finns något ont som inte bär något gott med sig.

 

Jag kunde inte känna, kunde inte uppleva riktig glädje och för allt i världen kunde jag inte bli kär. Efter många motgångar hade jag stängt mig själv; utplånat förmågan att känna någonting på riktigt. I min värld, vid denna tidpunkt, var detta helt klart det bästa alternativet. Om jag ska vara ärlig var det verkligen det enda alternativet. Det fanns inte i min föreställningsförmåga att jag skulle kunna klara av fler känslomässiga motgångar, så det här var både mitt val samtidigt som det var oundvikligt.

 

Tiden har dock sin gång och utan att jag egentligen hann fatta det var jag där igen. Porten till mina känslor var på glänt och hur fan det gick till har jag ingen aning om. Övertygad om att den här personen verkligen var någon som aldrig skulle kunna göra mig illa, eftersom han var för underbar för något dylikt, hade jag åkt dit igen.
Insåg att jag hade släppt in honom för långt när dagen kom då jag föll hårdare än någonsin förut; Dagen då jag insåg att nej, inte ens med honom blev det rätt. Och hur ska det då kunna finnas någon över huvud taget om det inte ens gick med honom?
Jag hann knappt ens reagera innan det var för sent; När hade jag börjat känna igen? När fan återkom förmågan att känna något, för någon?

 

Tiden direkt efter detta, som i ”min bok” var ett ofattbart nederlag, var jag helt övertygad om att det här enbart burit med sig skit och inget annat. Vad var meningen med detta? Skulle jag inse att jag haft rätt hela tiden; att stänga av sig själv, utplåna förmågan att känna något, var rätt väg att gå? Genom att uppleva ett sådant brutalt känslomässigt kaos, var detta ödets sätt att säga; Jag skulle bara visa min poäng här, du har gjort helt rätt hittills genom att inte känna.

 

Skulle inte tro det…

 

Jag mådde sämre än på länge, kände mig verkligen så jävla nere som man bara kan. Tyngd av sorg, smärta och ett hjärta som inte pumpade något annat än olycklig kärlek låg jag där och var övertygad om att jag aldrig skulle kliva upp igen.
Men jag kände… Gudarna ska veta att jag kände. Mycket!
I stundens allvar fanns det inte på kartan att jag någonsin skulle kunna få för mig att det här hade burit med sig något bra. Men det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

 

I och med detta var känslorna igång igen. Skulle vilja påstå att de gick på högvarv. Till en början bar det med sig ännu ett känslomässigt bakslag, men det fick mig att inse att livet inte är värt något om man inte kan känna något.

 

När allt lagt sig, då jag kommit över det värsta, var porten till mina känslor fortfarande öppen och jag har låtit den förbli så. Hade med enkelhet kunnat stänga den igen, men vad fan ska jag då anstränga mig för något alls, över huvud taget, här i livet?

 

Det finns inget ont som inte bär något gott med sig. I och med detta känner jag nämligen något väldigt starkt, för någon, och jag tänker våga göra det. Den här personen är speciell, han är verkligen en enorm ljuspunkt i min tillvaro just nu. Det är svårt att sätta ord på hur underbart det känns, hur starkt och mycket jag känner för honom, när känslorna har ett helt eget liv som de valt att leva fullt ut inuti min kropp just nu.
Om jag kunde berätta för honom hur mycket han betyder skulle jag göra det. En dag kommer jag få den chansen, eftersom jag tänker se till att jag får den möjligheten.
En underbar människa med vacker själ som konstant har ett sarkastiskt inslag på lager.
And I just love it!

 

Ibland behöver man verkligen att “wake-up call”.
Det är inte trevligt, då man säkerligen är på tok för trött och troligtvis kommer det resultera i att man slänger ut väckarklockan genom fönstret. Men man skulle aldrig vakna upp utan den.
Du var min väckarklocka, mitt ”wake-up call”. Det var smärtsamt då du väckte mig från min drömlösa sömn, men helt klart nödvändigt! Tack för att du fick mig att vakna upp igen och inse; att det finns människor därute som det är värt att känna någonting för.
Nu har du dock tjänat ditt syfte och jag tar mig friheten att slänga ut dig genom fönstret eller krossa dig brutalt med en hammare.

 

Tack och bock.

 

 

Kan slå vad om att min föregående kväll/natt slår din...


Jagade en hare med bilen (ofrivilligt) inatt ca. 23.00 eftersom denne inte hade vett nog att fly in i skogen, utan istället hoppade sick sack (slalom?) över vägen framför bilen.
Sakta.
Länge...


Kommer fram till stugan och tror att någon bajsat på vår gräsmatta. Ja, det är sant. Där ligger papper och...ja...jag vill inte prata om det. Min mor berättade för mig vad hon såg, medan jag vägrade kolla utan istället skrek ut min fasa över att det har vandrat ett psykfall på vår gård.
I min övertygelse att det fanns någon i närheten som vill oss något ont (ett psykfall) eftersom ingen normal människa beter sig på det sättet, satte min paranoia igång med full fart. Naturligt nog.
Dock måste vi äta, eftersom middag inte hunnits med ännu. Så klockan 23.30 tändes grillen, och middag fick vi i oss runt 00.00 snåret.


Så inom loppet av en timme hade vi:
Jagat en galen hare som inte hade en inbyggd flyktradar.
Sorgligt nog insett att bajsmannen gjort ett besök i vår trädgård.
Lagt kniven på bordet bredvid sängen, ifall det INTE skulle vara så pass bra nyheter att det INTE var bajsmannen som varit på besök, utan in fact en riktig psykmördare!
Lagat middag (observera grillning av kyckling, majs, grönsaker samt klyftpotatis till det!) klockan tolv på natten...


Morgonen efter säger min kära mor, att; "Du, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här...Men pappret som låg på gräsmattan var det jag använde för att torka av bakrutan på bilen igår...Jag hade helt glömt bort att jag lämnat det där..."
I mitt nollställda tillstånd sa jag något liknande som:
"Jaha..." och tänkte att: resten av det som låg på gräset då?!


Det visade sig vara fågelskit som någon OERHÖRT väluppfostrad fågel lämnat efter sig... PÅ pappret...!
Är det inte HELT otroligt, så säg?


Jag ville döda min mor lite då hon låtit mig vara livrädd och paranoid en hel natt, men mest glad är jag över att det inte finns en äcklig psyk mörare eller bajsman ute i vår sommarstuga...

Att slås av insikten att ingenting är nytt, utan att det enbart är upputsat skit man lagt bakom sig, var inte lätt, dock nödvändigt. För så ser verkligheten ut; min verklighet.

 

Har lyckats lura mig själv till den milda grad, och till den gräns där jag trott att man kan uppleva något nytt på det här stället.
Att man kan stöta på nya människor och/eller bilda nya och bättre relationer med gamla bekanta. Men ack så fel man kan ha, för ICKE går detta!
Plötsligt, genom sådana banala och själslösa medel som Internet communitys, kom insikten som ett åsknedslag och sa till mig: Du har lurat dig själv! Det är bara skiten du lagt bakom dig som återuppstått i annan form! Det smutsiga du gett upp (av den enkla anledningen att du blev smutsig inombords och i vissa fall även utanpå) har nu åter igen bestämt sig för att hemsöka dig, i en förfinad skinande version. På det sättet tänkte det smutsiga lura dig att detta var något nytt och något som kommer att göra dig gott.
Det är inte nytt, det gör mig inte gott. Att det skulle ta mig så lång tid att inse trodde jag aldrig, men här är jag nu: Lurad och åter igen smutsig.

 

Kanske kommer jag aldrig att bli helt ren?
Kanske kommer en del inom mig alltid att vara smutsig.
Kanske måste jag lära mig att leva med det, se till att helt enkelt lämna den biten bakom mig och aldrig ge den uppmärksamhet igen; Låta den biten av mig själv förbli smutsig, inte slösa på energi att försöka få den skinande ren.
Kanske är det bäst att bara gå vidare, lämna det smutsiga bakom sig och låta det ruttna bort.

 

Det går inta att putsa upp, det går inte att skapa en ny och bättre version av den skit man en gång lämnat. Det är skit, skrot, som man gett upp eftersom det är ett hopplöst fall och det går inte att bygga något bättre av det. Det kommer alltid att vara skit, skrot och en rostig spik i foten.
Men jag har försökt. Med alla de medel jag besitter har jag lurat mig själv och fått mig själv att försöka, försöka att skapa den version jag vill ha, som jag sökte från början.
Det går inte att skapa den versionen, för den finns inte. Har aldrig existerat. Jag gav mig in i det smutsiga, i tron om att det var rent, och blev lurad. Det har aldrig varit rent, det har alltid varit smutsigt och det vill inte bli rent.

 

Jag måste sluta försöka. Jag blev smutsig av min desperation att finna det som är rent. Jag måste låta den delen av mig vara, bero, bli lämnad till att förbli smutsig. Inte behöver jag ge den delen min uppmärksamhet, för nu ger jag mig iväg i sökandet efter det som är rent på riktigt.
Aldrig mer tänker jag bli lurad. Aldrig mer…

Hela idén med att jobba ihop med sina vänner, det låter väldigt lockande eller hur? Dessutom känns det som en enkel väg att gå. En enkel rolig väg som involverar att få göra det man (förhoppningsvis) tycker om att göra, tillsammans med sin vän/sina vänner.
Är det alltid så lätt dock? Kan det inte vara så att "The good wish turns bad" efter ett tag; Man får sin önskning uppfylld men med en hemsk twist på slutet?
Jag är rädd för att det KAN vara så, i vissa fall.


Personligen har jag fått erfara detta, samt varit vittne och rådgörande åt andra då de upplevt detta fenomen; Den enkla roliga vägen som i vissa fall kan bli väldigt gropig om man inte passar sig.
I mitt fall fick jag tillbaka en vän då vi slutade jobba med varandra. Då vi båda har extremt starka viljor kunde detta krocka ju längre tiden gick och ju stressigare jobbet blev. Kanske var det så att vi hade för många människor runt omkring oss, som även de skulle tycka till och att det då blev för mycket? Kanske är det så att vi mycket väl skulle kunna jobba tillsammans om det endast var vi två inblandade? Kanske är det så, att jag så gärna vill jobba tillsammans med henne att jag hittar på en massa bortförklaringar? I nuläget har jag ingen aning. Det enda jag vet är att jag står henne mycket närmre nu och att ingen av oss vill kasta sten på den andre.


I skrivande stund har jag en vän som befinner sig mitt i en liknande situation. Situationen är inte lätt, vilket känns ganska taskigt eftersom det var det den inbjöd till; Rolig enkelhet!
Det skulle ju bli så perfekt, eller hur? Man har en vän som passar perfekt till det projekt man har i huvudet, varför skulle man då INTE ta vara på det?
Well, sometimes it just don't work. Att vara vän och att jobba ihop proffesionellt funkar inte alltid. Kanske man inte vill ha en massa regler som man måste följa ihop med sina vänner, vilket ett jobb faktiskt kan kräva? Och i så fall, klarar er vän-relation detta?
Om den gör det: Grattis, du kan nu jobba ihop med din vän! Om inte, så skulle i alla fall jag tänka om.
Gick man in i detta utan att klargöra allt? För detta skulle ju bli en rolig grej, eller hur, att jobba tillsammans?
Med tiden kanske det blir så att den ena tar detta på mer allvar än den andre? Kanske...
Kanske det är så, att en av er har anställt den andre och om så är fallet; är detta då klargjort: Vem som anställt vem? Om inte, klargör detta nu för det kan verkligen orsaka problem!

Jag skulle kunna ta upp så många fler exempel eftersom jag just nu är vittne till en liknande situation, samt för att jag varit med om något liknande själv.

MEN (!) jag vill för all del påpeka väldigt starkt: Att inte alla vänskapsband är fördömda bara för att man väljer att gå in i yrkeslivet tillsammans ;)
Jag tar bara upp det jag själv bevittnat och upplevt.

Man önskar sig en splitterny bil, men det slutar med att man kör över granntanten som man tycker så mycket om.
Ens största önskan är att bli rik, men man inser snart att man inte kan köpa vänner.
Du önskar att din nallebjörn vaknar till liv så att du kan prata med honom som en vän, men det visar sig att han är självmordbenägen och ett fyllo som hatar världen (?).
Good wishes can turn bad...

I've had it up to here with all shit talk that's going out there as soon as TH show their faces. And sadly enough I'm talking about fans now and not haters.

TH wins an award and shows up live at the Comets, and you would think all of us fans would be sheering now and be happy about this, completely enjoy the moment.
But no, instead I'm coming across all sorts of rumors and ofc drama of every sort there is out there.

Not that I should feed this monster any more than ppl already are, but here I am anyway since this is what I'm hearing (among many things)
"They didnt seem that happy/They werent happy enough"
Well to me this is it: They were a bit, should I call it numb (?), yesterday. Still nothing close to have to argue about or even bring up, but since people obviously need a reason, then here; this is obviously it:
They're back in Germany and theyre on the Comet award.
That put together equals German Media. German Media, which hardly ever treats the band well nowdays (ever?) and def. not now after this thing (is it even worth bringing up?) with Tom. In other words; they werent sucking up to German media, because they get nothing from it anyway. Not in Germany.
They thanked their fans, and they did that very clear. But they didnt suck up to those who wants to put them down, which I think is nothing less than awesome. They have no reason to do so, they only get shit back anyway.
They were thrown down into the snakepit again and they wanted to get out of it alive for once. Tom made sure of that thanks to his quick and smart brain ;)

I think they love Germany because thats home. I think they hate Germanys content sometimes, since obviously everyone's after them with fire and axes as soon as they show up (literally speaking...or?).
Home is always home, and I think that they hate that they arent being left alone where home is to them. It sucks and I understand that they get pissed off.

They werent ungrateful (cant believe I even have to say this) on the Comets, how can people even say that? They showed their fans how grateful they were. What they left out this time though was a smiley face to the media saying: "Everything is ok, its fine that you piss on us all the time, we still smile at your photos" etc. etc. etc.
And thank God or whoever for that.

And to all out there who are very quick in coming with allegations: If you cant see the difference between being high and slightly drunk, then I rest my case. Please be a bigger person (and fan for heavens sake) than that, coming with allegations too fast. I cant even believe you bring it up out there, its so obvious its not true. Take a second look (or a first one!?) before you shout out what you might, maybe, PERHAPS, may have heard from someone and which you now also believe in, since yes it could, maybe, PERHAPS be true.
No, its not and you know it. So step up your game and be the fan you know you want to be. Gawd!

Over and out...

Jaha, ja, nej...Klarade mig inte från sjukdom denna våren heller.

I vanlig ordning har jag inte kunnat prata på ca. fyra dagar, tack vare (på grund av) den enorma ballongen som sitter i min hals. It's starting to grow on me (bokstavligen) så kanske kommer jag sakna den när den väl försvinner?
NOT!

Halsfluss är det jag pratar om, såklart. För min del är detta något som återkommer varje vår och det är alltid lika ovälkommet. Har insett att den äckliga smaken jag konstant har i min mun, när jag har halsfluss, är mitt eget var som samlas bak i halsen. Åh så mysigt.
NOT!

Är så jävla less på denna högst ovälkomna återkommande överraskning.

Och som att det inte vore hemskt nog, tvingades jag idag till att ta både blodprov och TVÅ halsprov (som innebär att man sticker in världens längsta tops i halsen för att skrapa bort lite äckligt var som man ska ta prov på). Jag hatar att ta halsprov; det är äckligt, obehagligt och jag vet inte hur ni känner, men om man petar frenetiskt längst bak i halsen så sätter iaf mina kräkreflexer igång. Så himla roligt...
NOT!


Over and out.

Jag såg dig, jag ser dig.
Can never go to that place...
Wanna beat myself up,
can never enter that place...
Ge inte efter, can not give in
Får inte känna såhär...
Frustrerad, overheated,
can not give in to this...

Får ingen ordning
ingen reson
Would simply love
to give in...

Not my place to be,
not my place to feel,
not my place to feel like this...

I would like to plead
but thats not how I roll
bevittnat och förstått
att detta är för svårt

So close
to entering all the time
Enter that place of mine
där synden kan bli sann

Jag såg dig, jag ser dig
But can never go to that place
Jag ser dig, vill se dig
First thing I'll do in my next life...

Jag är hungrig.
Att göra mat är inte ett alternativ, eftersom jag inte orkar.
Men jag är oerhört hungrig.


Godissugen är jag också.
OERHÖRT godissugen skulle jag vilja påstå.
Finns nog ingen som är så oerhört och fantastiskt godissugen som jag är just nu.
Det suger, eftersom jag inte ens är i närheten av att orka gå ut för att köpa godis.


Man ska inte jämföra problem, så därför vågar jag påstå att detta är två oerhört stora problem för mig just nu.
Så det så.





;)

Man kan leva på andras glädje!
Så känner i alla fall jag =)
Att kunna glädjas med andra när de upplevt något som är så underbart för dom, det ger näring åt själen.


Jag känner två personer som nyligen fick träffa den största artisten världen pratar om just nu. Genom deras upplevelse och den enorma glädje de nu känner, tack vare detta, kan man leva lite längre.
Inse, att det lönar sig att glädjas med andra! Sätt er in i deras perspektiv, föreställ er hur det skulle vara!


Det är så lätt att bli avunsjuk på situationer man gärna skulle ha varit i själv, men man inser snart att det inte är värt att vara det av så många anledningar.
1. De som upplevde det förtjänade det, genom att de ville det så jävla mycket! Och i det här fallet även för att de är sådana underbara personer!
2. Andras glädje kan aldrig vara dåligt. Är en människa glad, betyder inte mycket annat särskilt mycket.
3. Du kommer själv må mycket bättre av att istället glädjas med en annan människa. Du gör dig själv en tjänst, tro mig ;)
4. Att missunna andra glädje är enbart dumt och själviskt. Var inte den personen!


Jag är medveten om att det kan vara svårt. Man kan som sagt bli lätt avundsjuk på vissa situationer och händelser; man hade gärna varit där själv etc. etc. Jag tycker detta är normalt och inte fel någonstans. Men det är stor skillnad på att tycka: Jag skulle ha varit där istället! och Jag skulle ha velat vara där jag också!

Skillnaden är enorm, eftersom den förstnämnda menar på att du anser att Du är värd detta mer än personen i fråga, medans det sistnämnda menar på att du är glad för personen i fråga men att du såklart gärna hade varit där du med.
Stor skillnad! Huge!! Och jag röstar för det sista alternativet ;)




Glädjs med andra. Låt tanken kittla dig: Tänk om jag varit där jag med! Det kan trigga dig till att kämpa för samma sak, utan att missunna andra deras äventyr.
Ta del av andras glädje, det tjänar både du och personer i din omgivning på.
Själv är jag ca. 7634786486847673468347 procent överlycklig för Mirres och Mariams skull, då en av deras drömmar nyligen gick i uppfyllelse! Det är rys känsla på hela grejen! Monster Magic ;)

Go for it: Make the world a little bit better ;)

 

 

Tack till Johanna för att du är så insiktsfull och för att du gav mig inspiration till denna text idag =)

<3

Jaha, så den här dagen började ju bra, med att jag

1: Tog fel på tiden då jag skulle till tandläkaren. Jag skulle vara där 8.30 och inte 9.00.
Kontentan: Ingen tid att klä på sig, äta frukost etc. etc. Toppen.

2: Kör på en jävla stock jävel utanfär hos tandläkaren som de lagt i rabattjäveln som någon ful jävla dekoration. Denna stock släpar jag, med bilen, x antal meter över gruset. Att jag klarade mig från punktering är för mig fortfarande ett under.

3: Under tandläkarbesöket blir bedövad i halva käften. Detta kommer troligtvis resultera i att jag äter upp halva mitt ansikte, eftersom jag inte känner något, vilket jag sedan kommer upptäcka när väl bedövningen släppt.

Jag kräver en glass eller något annat över jävligt trevligt för att väga upp detta vansinne! Jag kräver kompensation!

Broken into pieces, I need to be healed for real.
Something lovely can tear you apart, if its not maintained.
I have no goal with writing this, but I know that it's needed.
No one knows what its about, but that's hardly the point.
My inside takes turns of its own,
to say I feel paranoid isn't even close.
The lovely can destroy you, if its not taken care of.
Waiting for the bomb to drop, because it always has before.
Waiting for the bomb to drop, because that's how I work but please no more.
Enjoying the lovely,
the wonderful,
without paranoia.
Please let that be my future from now on...

Jaha, och när det blev det Bill och bandet?!
Media får skärpa sig, det är fyra personer i Tokio Hotel för helvete!!!

Tilläggas ska; Att hela bandet var med i San Remo (duh) och att de fotograferades tillsammans...alla fyra.