World of Jinx

Grejen är ju, att det inte finns något ont som inte bär något gott med sig.

Jag kunde inte känna, kunde inte uppleva riktig glädje och för allt i världen kunde jag inte bli kär. Efter många motgångar hade jag stängt mig själv; utplånat förmågan att känna någonting på riktigt. I min värld, vid denna tidpunkt, var detta helt klart det bästa alternativet. Om jag ska vara ärlig var det verkligen det enda alternativet. Det fanns inte i min föreställningsförmåga att jag skulle kunna klara av fler känslomässiga motgångar, så det här var både mitt val samtidigt som det var oundvikligt.

Tiden har dock sin gång och utan att jag egentligen hann fatta det var jag där igen. Porten till mina känslor var på glänt och hur fan det gick till har jag ingen aning om. Övertygad om att den här personen verkligen var någon som aldrig skulle kunna göra mig illa, eftersom han var för underbar för något dylikt, hade jag åkt dit igen.
Insåg att jag hade släppt in honom för långt när dagen kom då jag föll hårdare än någonsin förut; Dagen då jag insåg att nej, inte ens med honom blev det rätt. Och hur ska det då kunna finnas någon över huvud taget om det inte ens gick med honom?
Jag hann knappt ens reagera innan det var för sent; När hade jag börjat känna igen? När fan återkom förmågan att känna något, för någon?

Tiden direkt efter detta, som i ”min bok” var ett ofattbart nederlag, var jag helt övertygad om att det här enbart burit med sig skit och inget annat. Vad var meningen med detta? Skulle jag inse att jag haft rätt hela tiden; att stänga av sig själv, utplåna förmågan att känna något, var rätt väg att gå? Genom att uppleva ett sådant brutalt känslomässigt kaos, var detta ödets sätt att säga; Jag skulle bara visa min poäng här, du har gjort helt rätt hittills genom att inte känna.

Skulle inte tro det…

Jag mådde sämre än på länge, kände mig verkligen så jävla nere som man bara kan. Tyngd av sorg, smärta och ett hjärta som inte pumpade något annat än olycklig kärlek låg jag där och var övertygad om att jag aldrig skulle kliva upp igen.
Men jag kände… Gudarna ska veta att jag kände. Mycket!
I stundens allvar fanns det inte på kartan att jag någonsin skulle kunna få för mig att det här hade burit med sig något bra. Men det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

I och med detta var känslorna igång igen. Skulle vilja påstå att de gick på högvarv. Till en början bar det med sig ännu ett känslomässigt bakslag, men det fick mig att inse att livet inte är värt något om man inte kan känna något.

När allt lagt sig, då jag kommit över det värsta, var porten till mina känslor fortfarande öppen och jag har låtit den förbli så. Hade med enkelhet kunnat stänga den igen, men vad fan ska jag då anstränga mig för något alls, över huvud taget, här i livet?

Det finns inget ont som inte bär något gott med sig. I och med detta känner jag nämligen något väldigt starkt, för någon, och jag tänker våga göra det. Den här personen är speciell, han är verkligen en enorm ljuspunkt i min tillvaro just nu. Det är svårt att sätta ord på hur underbart det känns, hur starkt och mycket jag känner för honom, när känslorna har ett helt eget liv som de valt att leva fullt ut inuti min kropp just nu.
Om jag kunde berätta för honom hur mycket han betyder skulle jag göra det. En dag kommer jag få den chansen, eftersom jag tänker se till att jag får den möjligheten.
En underbar människa med vacker själ som konstant har ett sarkastiskt inslag på lager.
And I just love it!

Ibland behöver man verkligen att “wake-up call”.
Det är inte trevligt, då man säkerligen är på tok för trött och troligtvis kommer det resultera i att man slänger ut väckarklockan genom fönstret. Men man skulle aldrig vakna upp utan den.
Du var min väckarklocka, mitt ”wake-up call”. Det var smärtsamt då du väckte mig från min drömlösa sömn, men helt klart nödvändigt! Tack för att du fick mig att vakna upp igen och inse; att det finns människor därute som det är värt att känna någonting för.
Nu har du dock tjänat ditt syfte och jag tar mig friheten att slänga ut dig genom fönstret eller krossa dig brutalt med en hammare.

Tack och bock.