World of Jinx

Michael Jackson var, är, var...Jag vet fan inte längre vad jag ska säga!
Var; För han finns inte längre...
Är; För han finns visst!
Minnet finns för oss som väljer att ta vara på det, för Michael Jackson har satt spår.

En sådan levande människa, hur kan han inte längre vara i livet?
Det blev overkligt, att se "This Is It"...För är det verkligen det? Is this it?
Nej, det är omöjligt när det gäller Michael.
It keeps on going...
Det har han bevisat under hela sitt liv och han bevisade det sannerligen i dokumentären jag såg ikväll.

Fan!
Kom på mig själv att upprepa det under dokumentärens gång.
Fan!
Fy fan...
Fan, för att han har lämnat den här världen!
Fan, för att han var (är? var?) så jävla, JÄVLA, bra!
Fan, för att han BEHÖVS ju så jävla mycket!
Är det själviskt, att säga så? Att den här världen behöver honom?
Ja, lite...För inte fan förtjänar den här usla världen honom...
Vi behöver honom, men vi förtjänar det inte.

Han har det underbart fantastiskt bra nu där han är. Allt han trodde på och levde för har gett honom en fin plats någonstans där vi inte längre kan nå honom.
Är det ändå inte en självklarhet?

Folk väljer helt tydligt vad de vill tro på angående Michael Jackson.
Jag väljer att tro på det jag har sett ikväll.
An unstoppable force, a loving and wonderful human being.

Vila i frid, Michael Jackson.

 

Men äntligen!
Fattar ni hur länge jag jagat det här jäkla armbandet eller?!
Nu är det ÄNTLIGEN på väg hem till mig ^_^
Från Divided Exclusive.



Jag som lyssnat på punk sedan jag gick i åttan föll för det där armbandet så fort jag såg Divided Exclusive kollektionen. Punkstilen var något jag gick helt in i, från åttan till första året i gymnasiet. Efter det taggades det ner mer och mer. Stilen alltså, för musiken lyssnar jag fortfarande på i allra högsta grad!
Dock har jag aldrig, enligt min egen mening, sett helt normal ut =P Lol.
Jag ser ut som jag själv tycker är fab och snyggt. Kan nog inte påstå att jag tillhör någon särskild stil eller någonting liknande egentligen.

Folk är så besatta av att "sätta in" folk i olika fack hela tiden.
Många säger ofta till mig: "Vad har du för stil då?"
Jag brukar svara: "Va? Eh, min egen antar jag?"
Och de säger (de puckon som håller på såhär): "Ah, men du ser lite hårdrock ut...Lyssnar du på det eller?"
Jag: "På hårdrock? Eh, ja!"
Pucko: "Aha, ah men då är du hårdrockare då eller?"
Jag: "Jag lyssnar på hårdrock, men mycket annat också. Kan inte sätta in min stil i ett fack."
Pucko: "Ah, men du ser hårdrock ut liksom. Du är en sån där hårdrockare!!"
Jag: "Mmm...Whatever"
Sen brukar jag gå därifrån. Numera lämnar jag ofta dessa samtal innan de ens börjat. Lol.

Demons I get. People are just crazy...

Nu jäklar händer det grejer ;)
Tokio Hotel kommer till Sverige den 4:e OCH 5:e Mars, och med det följer lite spännande saker.
Kan inte avslöja exakt vad ännu, men det är saker som kommer gynna Svenska TH fans ;)
My lips are sealed.

Just nu sitter jag och, högst ofrivilligt, tittar på "Bonde söker fru".
Ja men herregud, orka byta kanal ;D
Det är iaf bättre än "Patetisk mamma söker".
Lol.

Kan man verkligen kalla det "Vuxenmobbing", när femteklassare gaddat ihop sig mot en lärare?
Kallas inte det revolt?
För jag menar, för helvete...Man kan väl inte ta åt sig av vad elva åringar har att säga till en, när man är 40 bast!? Är man så osäker i sig själv, att man ser det som mobbing när en elva åring "säger dumma saker till en" då ska man väl för fan inte vara lärare?! Man måste väl ändå förstå att det här är en revolt, inte någon jävla mobbing!
En femteklassare tänker inte i mobbingtermer gentemot vuxna, för till och med dom förstår att de inte skulle kunna komma undan med något liknande. Så borde det i alla fall vara, men tydligen är lärare idag så pass svaga, att de inte ens kan känna igen en revolt när de ser en.
Du är 40 bast för fan! Du borde vara starkare i dig själv vid det här laget...ALLRA HELST om du är lärare!!!
Sluta leka offer och inse att en elva åring inte kan mobba dig så länge du bestämmer att det inte går!

Ja, jag jobbar på en skola.
Lol.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!!
En sån där jävla KONSTIG dag har det varit!

Mycket har gått rätt, men jag känner mig fel.
Jag njuter inte riktigt fullt ut av det jag företar mig, vilket resulterar i att jag slutar försöka. Kan inte ta in det på ett rättvist sätt.
Det är ett under att jag faktiskt lyckats skriva lite idag, för det har jag. Rätt bra blev det också. Jag blev själv förvånad, haha =P
Men sen gick det utför.

Har bestämt mig för att detta inte ska bli långvarigt.
Ska gå och lägga mig nu och när jag vaknar upp imorgon ska jag känna mig rätt, inte fel =)

Jag är så jävla trött...
Kanske är det därför jag gråter?
En hel veckas arbete gör sig påmind under denna Fredags natt, och jag är trött. Utpumpad.
Och jag gråter...Floder!

Det finns inte många videor från Tokio Hotels konsert/uppträdande i Aten ikväll, inte under den tidpunkt jag skriver detta. Men jag har sett några, och ja...Sa jag att jag gråter floder? Det var ta mej fan årets underdrift.

Tokio Hotel-Fan är jag, vilket gör sig påmind sådana här stunder.
Det känns i hjärtat, i själen. Herregud, det gör ju så ont på ett sådant underbart sätt! Är detta självplågeri, att älska ett band såhär mycket? På ett sätt kanske, but the good parts is taking over!

Sitter här helt utpumpad och låter allt jag känner skina igenom. Skrattar av lycka för mig själv samtidigt som tårarna faller. Lyckotårarna. De har väntat på att få komma ut ett tag nu.
Tokio Hotel is back, for real! Ikväll hände det. Så känns det iaf och det gör sig defenitivt påmind! Därav dessa reaktioner. Det är så starkt, det är så magiskt. Det är ett rus som ingen drog någonsin skulle kunna åstadkomma, and that's that!

It's a good day to be alive. It's a good day to be a Tokio Hotel-Fan!
Ta mej FAN att TH Fans är lyckligare än resten av världen en sån här kväll! Vi som tillåter oss själva att älska, att känna, att hänge oss åt detta band som ger oss så himla mycket! Det här bandet ger oss mer än vad vi klarar av att hantera, och vi älskar det!
Det är ju därför vi älskar dom, det där bandet...Tokio Hotel!

De ligger på mitt bord nu...
De tittar på mig. Jag tittar på dom.
Det jag väntat på i...ja...en mindre EVIGHET!!!!!!!!

Humanoid...
Humanoid...

De bränner ett hål i mitt bord, där de ligger i detta nu.
De kommer bränna ett hål i min CD spelare inom kort...
De kommer att bränna in sitt märke i musik historien.
As they should, as they deserve.

Humanoid...
Humanoid...

Englisch und Deutsch version...
Liebe <3

Ibland blir man så ledsen...

Jag spinner vidare på det jag skrev om igår, samt det Emmla sa i en kommentar från det inlägget; Ibland blir man så ledsen. Där kommer hela: "Jag vill leka hjälte och rädda dom från allt ont i världen" in i bilden igen.
Vilket man inte kan. Vilket man inte heller ska. För självklart ska de leva sina egna liv och lära av både misstag och framgångar i livet. Men herregud, man BRYR SIG JU SÅ ÖVERMÄNSKLIGT MYCKET.

Hjältar sätter, för att generera, sig själv åt sidan. Offrar allt för att rädda andra och offrar på så sätt sig själv. Offrar man sig själv helt och hållet mår man tillslut inte bra, och mår man inte bra kan man heller inte rädda andra. Ibland kan nog hjältar förlora sitt syfte och det de lever för just därför att de lekt just det: Hjältar.
 Därför är lösningen att hjälpa folk till att hjälpa sig själva. Det vill säga, att man inte plockar upp människor och bär dom på ryggen ut från det brinnande huset, utan man ger dom syret som gör att de kan ställa sig upp på egen hand och gå ut på egna ben.

Nu är det självklart inte så att jag tror att personerna i Tokio Hotel inte kan hjälpa sig själva, det är inte det jag vill säga. Självklart är de inte hjälplösa på något sätt.
Det jag vill säga är; att när de väl hamnar i situationer man ser att de är obekväma i eller när man ser på dom att allt inte är 100% bra, då önskar man att man var där. Man skulle vilja säga att man bryr sig om dom och ställa frågan: Finns det något jag kan göra för att underlätta din situation? Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig på din väg att rädda dig själv ur det här?

It's a hard life, och man vill vara i närheten av de människor man bryr sig om. Finnas där. I det här fallet är man så otroligt långt borta, men ändå så väldigt nära i tanke och själ.

Det här bandet...
De här människorna...
Hur ska jag kunna beskriva vad jag, och så många andra, känner för och inför dom.

Man bryr sig; det är det som beskriver det bäst. Man bryr sig så överjävligt mycket.
Man vill att dom ska må bra, man vill att dom ska få inre frid. Lyckliga. Man vill att dom ska vara lyckliga.

Jag vet inte hur man kan vara så innerligt berörd av människor man inte känner, men faktum är att man hyser sådana obeskrivliga och individuella känslor för de här personerna.
För allt i världen vill man att de ska vara lyckliga!

Självklart kan jag inte begära att folk ska förstå. Är ni så pass begränsade att ni inte kan öppna upp ännu ett fönster i er hjärna så att ni kan förstå det här så fine by me.
Men faktum kvarstår åter igen: Många individer där ute bryr sig om de här människorna; grabbarna i bandet Tokio Hotel.

Det finns kanske inte mycket man kan göra för att underlätta de svåra situationer de hamnar i from time to time, vilket kan kännas hopplöst. Man vill leka hjälte, vilket man inser att man inte kan och inte heller ska. Personligen har jag aldrig haft något till övers för hjältar.
Fortfarande kvarstår faktum: De här personerna bryr jag mig om, trots allt som står mellan oss.

Nu är det såhär, och jag upprepar det återigen, att personligen vill jag inte gifta mig med någon av dom och det är i regel inte på det sättet jag ser på dom/känner. Det här är ett band jag älskar, som gör musik som jag älskar att lyssna på. Det är personer som jag av någon outgrundlig anledning bryr mig om, som jag önskar allt gott i världen. Så är det bara. Det är innerligt, på ett sätt som troligtvis enbart jag själv kan förstå. Jag har i alla fall väldigt svårt att förklara det just nu.

Bill, Tom, Gustav och Georg...Det finns så många där ute som bryr sig om er och vill er väl. Det kryllar av oss. Förhoppningsvis väger det faktum att ni lever er dröm upp mot allt hemskt ni måste gå igenom, och kanske att de personer som bryr sig om er på riktigt har övertaget mot de som beter sig som skit. Det är i alla fall så det ska vara!



Peace, Love & Respect.

Kär...
Jag är så jävla kär.
Personen i fråga har ingen aning och är i nuläget rätt ouppnålig, dessutom.

Vet ni hur länge sen det var jag var kär på riktigt?
Inte jag heller...Jag kommer fan inte ihåg! Så längesedan är det!!!! Känslan jag har i kroppen just nu; jag känner inte igen den! Kommer inte ihåg att jag någonsin haft den cirkulerande i mitt inre...

Kär...
Jag är så JÄVLA kär!!!

Fan, Fan, Fan...
Jag borde utnyttja den här jävla bloggen mer. Det är ett utmärkt sätt att få ventilera.