World of Jinx

I’m not the one to give up in a battle…

Livet består av olika vägar. Den väg man i nuläget åker på kommer med enorm sannolikhet att medföra både kurvor och vägbulor. Det gäller att se till att man hänger med i kurvorna, inte stretar emot utan så smidigt det går bara följa med, och att gasa på som fan för att komma över vägbulan.
Rätt som det är kommer du till en cross-road, där du måste välja vilken väg som ska leda dig framåt från och med nu. Ibland tar man fel; du stöter på fler snäva kurvor och extra knöliga vägbulor än vanligt. Men tar du det bara med ro när det behövs och gasar på som fan när det krävs fixar du det också. Blicka framåt, för snart kommer fler cross-roads som gör det möjligt för dig att välja rätt.

Utan att du riktigt förstått det färdas du plötsligt på rätt väg, eftersom du tog det lugnt i de snäva kurvorna och gasade på över de höga guppen. Du gav inte upp, utan istället insåg du att hindren på din väg är till för att få dig att kämpa lite extra; till för att få dig att förstå vad som är värt att kämpa för.
Hur ska man annars kunna bli motiverad?
Hur ska man annars kunna känna att man lever?
Hur ska man annars kunna upptäcka vad som betyder något, på riktigt?

Se de snäva kurvorna, alla gupp och gropar i vägen som utmaningar, inte som hinder.
Ta det lugnt, men kämpa för det som är viktigt för dig. Blicka framåt och titta aldrig tillbaka; Objektet i backspegeln kan verka närmare än du tror och du vill inte ha det förflutna hack i häl. Att leva i nuet är att skapa den framtid man någonstans söker, och nuet ligger strax framför dig.

Ta vara på det...

Grejen är ju, att det inte finns något ont som inte bär något gott med sig.

Jag kunde inte känna, kunde inte uppleva riktig glädje och för allt i världen kunde jag inte bli kär. Efter många motgångar hade jag stängt mig själv; utplånat förmågan att känna någonting på riktigt. I min värld, vid denna tidpunkt, var detta helt klart det bästa alternativet. Om jag ska vara ärlig var det verkligen det enda alternativet. Det fanns inte i min föreställningsförmåga att jag skulle kunna klara av fler känslomässiga motgångar, så det här var både mitt val samtidigt som det var oundvikligt.

Tiden har dock sin gång och utan att jag egentligen hann fatta det var jag där igen. Porten till mina känslor var på glänt och hur fan det gick till har jag ingen aning om. Övertygad om att den här personen verkligen var någon som aldrig skulle kunna göra mig illa, eftersom han var för underbar för något dylikt, hade jag åkt dit igen.
Insåg att jag hade släppt in honom för långt när dagen kom då jag föll hårdare än någonsin förut; Dagen då jag insåg att nej, inte ens med honom blev det rätt. Och hur ska det då kunna finnas någon över huvud taget om det inte ens gick med honom?
Jag hann knappt ens reagera innan det var för sent; När hade jag börjat känna igen? När fan återkom förmågan att känna något, för någon?

Tiden direkt efter detta, som i ”min bok” var ett ofattbart nederlag, var jag helt övertygad om att det här enbart burit med sig skit och inget annat. Vad var meningen med detta? Skulle jag inse att jag haft rätt hela tiden; att stänga av sig själv, utplåna förmågan att känna något, var rätt väg att gå? Genom att uppleva ett sådant brutalt känslomässigt kaos, var detta ödets sätt att säga; Jag skulle bara visa min poäng här, du har gjort helt rätt hittills genom att inte känna.

Skulle inte tro det…

Jag mådde sämre än på länge, kände mig verkligen så jävla nere som man bara kan. Tyngd av sorg, smärta och ett hjärta som inte pumpade något annat än olycklig kärlek låg jag där och var övertygad om att jag aldrig skulle kliva upp igen.
Men jag kände… Gudarna ska veta att jag kände. Mycket!
I stundens allvar fanns det inte på kartan att jag någonsin skulle kunna få för mig att det här hade burit med sig något bra. Men det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

I och med detta var känslorna igång igen. Skulle vilja påstå att de gick på högvarv. Till en början bar det med sig ännu ett känslomässigt bakslag, men det fick mig att inse att livet inte är värt något om man inte kan känna något.

När allt lagt sig, då jag kommit över det värsta, var porten till mina känslor fortfarande öppen och jag har låtit den förbli så. Hade med enkelhet kunnat stänga den igen, men vad fan ska jag då anstränga mig för något alls, över huvud taget, här i livet?

Det finns inget ont som inte bär något gott med sig. I och med detta känner jag nämligen något väldigt starkt, för någon, och jag tänker våga göra det. Den här personen är speciell, han är verkligen en enorm ljuspunkt i min tillvaro just nu. Det är svårt att sätta ord på hur underbart det känns, hur starkt och mycket jag känner för honom, när känslorna har ett helt eget liv som de valt att leva fullt ut inuti min kropp just nu.
Om jag kunde berätta för honom hur mycket han betyder skulle jag göra det. En dag kommer jag få den chansen, eftersom jag tänker se till att jag får den möjligheten.
En underbar människa med vacker själ som konstant har ett sarkastiskt inslag på lager.
And I just love it!

Ibland behöver man verkligen att “wake-up call”.
Det är inte trevligt, då man säkerligen är på tok för trött och troligtvis kommer det resultera i att man slänger ut väckarklockan genom fönstret. Men man skulle aldrig vakna upp utan den.
Du var min väckarklocka, mitt ”wake-up call”. Det var smärtsamt då du väckte mig från min drömlösa sömn, men helt klart nödvändigt! Tack för att du fick mig att vakna upp igen och inse; att det finns människor därute som det är värt att känna någonting för.
Nu har du dock tjänat ditt syfte och jag tar mig friheten att slänga ut dig genom fönstret eller krossa dig brutalt med en hammare.

Tack och bock.

Att slås av insikten att ingenting är nytt, utan att det enbart är upputsat skit man lagt bakom sig, var inte lätt, dock nödvändigt. För så ser verkligheten ut; min verklighet.

Har lyckats lura mig själv till den milda grad, och till den gräns där jag trott att man kan uppleva något nytt på det här stället.
Att man kan stöta på nya människor och/eller bilda nya och bättre relationer med gamla bekanta. Men ack så fel man kan ha, för ICKE går detta!
Plötsligt, genom sådana banala och själslösa medel som Internet communitys, kom insikten som ett åsknedslag och sa till mig: Du har lurat dig själv! Det är bara skiten du lagt bakom dig som återuppstått i annan form! Det smutsiga du gett upp (av den enkla anledningen att du blev smutsig inombords och i vissa fall även utanpå) har nu åter igen bestämt sig för att hemsöka dig, i en förfinad skinande version. På det sättet tänkte det smutsiga lura dig att detta var något nytt och något som kommer att göra dig gott.
Det är inte nytt, det gör mig inte gott. Att det skulle ta mig så lång tid att inse trodde jag aldrig, men här är jag nu: Lurad och åter igen smutsig.

Kanske kommer jag aldrig att bli helt ren?
Kanske kommer en del inom mig alltid att vara smutsig.
Kanske måste jag lära mig att leva med det, se till att helt enkelt lämna den biten bakom mig och aldrig ge den uppmärksamhet igen; Låta den biten av mig själv förbli smutsig, inte slösa på energi att försöka få den skinande ren.
Kanske är det bäst att bara gå vidare, lämna det smutsiga bakom sig och låta det ruttna bort.

Det går inta att putsa upp, det går inte att skapa en ny och bättre version av den skit man en gång lämnat. Det är skit, skrot, som man gett upp eftersom det är ett hopplöst fall och det går inte att bygga något bättre av det. Det kommer alltid att vara skit, skrot och en rostig spik i foten.
Men jag har försökt. Med alla de medel jag besitter har jag lurat mig själv och fått mig själv att försöka, försöka att skapa den version jag vill ha, som jag sökte från början.
Det går inte att skapa den versionen, för den finns inte. Har aldrig existerat. Jag gav mig in i det smutsiga, i tron om att det var rent, och blev lurad. Det har aldrig varit rent, det har alltid varit smutsigt och det vill inte bli rent.

Jag måste sluta försöka. Jag blev smutsig av min desperation att finna det som är rent. Jag måste låta den delen av mig vara, bero, bli lämnad till att förbli smutsig. Inte behöver jag ge den delen min uppmärksamhet, för nu ger jag mig iväg i sökandet efter det som är rent på riktigt.
Aldrig mer tänker jag bli lurad. Aldrig mer…

Om jag skriver idag kommer det bara komma ut negativt shit.



Februari har sugit ut sista droppen av energi i mig och jag är dum nog att fortfarande låta den här månaden mangla sönder mig psykiskt och fysiskt. Det är skit dumt och jätte korkat, I know, men av någon anledning klickar inte jag och "det kommer fan aldrig sluta snöa och istiden kommer hålla i sig för evigt och mörkt är det fan fortfarande och julen är över så det finns absolut INGET att njuta av"- månaden med varandra. Har aldrig gjort och eftersom jag ännu inte kommit mig för att bryta det mönstret är vi nu här igen: Februari suger ur min energi och med enbart ett tomt skal ligger jag kvar på mitt smutsiga köksgolv (som dock har en ny fin trasmatta) och klagar.


Att ta tag i sitt liv brukar funka så bra. Jaaa då, det är easy peacy att peppa sig själv vilken annan tid som helst på året. Men nu går det fan inte. DET GÅR INTE och jag blir nästan aggresiv.
Nästan, sa jag det? Självklart är jag arg, irriterad och frustrerad bortom alla gränser. Jag sitter ju bara här med mig själv och öser ur mig dynga, pga. en jävla månad(?). Ju mer jag tänker på det desto sjukare blir det ju. För det är ju det; Sjukt.


Inte fan kommer jag någon vart med det här heller. Är precis som att allt är blockerat; Kreativitet, lust, intelligens, everything. Hur ska man då få någonting gjort?
You tell me.

Imorgon är en annan daaaag, lalalalalaaaaa ;)

        Random...
 
 

Har just insett att den här bloggen aldrig kommer att handla om vare sig mode eller någon form av "dagens outfit". Det vill säga sånt som den stora massan vill läsa om ;) Men det är liksom inte det racet jag kör. Not really.


Alltså; Ingen dagens outfit i denna blogg.

Att jag har jobbat hela dagen (HELA DAGEN!!!!!!!!!!!!!!) känner jag av nu. Kroppsligt och mentalt och jag tror fan jag DÖR på fläcken. Efter att jag slutat jobbet (08.00-16.00) har försökt skriva ihop något (fr. 18.00-23.00) som ska få så många som möjligt att förstå att allt kan vara så himla mycket svårare än de tror att det är. Hoppas så innerligt att det gick vägen!!! Orkar inte mer nu.

Fan, jag får inte ihop ett vettigt skit här ikväll. Jag har redan tagit ut allt i vad skrift heter under den här jäkla kvällen.

Nu är det dags.
Igen.
Men den här gången har jag gett mig fan på att Jag ska styra Bloggen och inte att Bloggen ska styra Mig.


Jag älska att skriva. Därför vet jag inte varför jag inte gör det oftare. Varför jag inte gör det jämt!
Att jag sätter någon form av press på mig själv, till den gräns att jag tar död på min kreativitet, det är ett sjukt
beteende jag har.
Då kan man fråga sig varför jag gör detta mot mig själv. Hade jag svaret på den frågan skulle inte dessa rader existera. Jag vet alltså inte varför jag hindrar mig själv från att göra det jag älskar. Kanske är jag rädd att det inte ska leda någonstans, att det inte är värt att lägga ner tid på eftersom det inte kommer bli något av det.
Om jag ändå kunde förstå att det inte är det som är poängen! Poängen är att jag konstant tänker på att skriva, så vem fan bryr sig om det leder någonstans eller inte! Poängen är, att jag älskar att skriva om allt och inget och att det ska vara så svårt för mig att förstå det har jag ingen aning om.


Det här inlägget är till för att diskutera med mig själv. Detta är alltså inget som är en självklarhet för mig, snarare tvärtom. Det krävs för mig att jag skriver mig själv till rätta, det är så jag får perspektiv på saker och ting.
Därför vill jag nu tacka mig själv för ännu ett givande samtal! Tack tack =)

De senaste dagarna har jag varit lite...off.
Det började på Lördag morgon, att jag vaknade upp och kände mig fullkomligt värdelös och missnöjd med mig själv. På alla sätt. Det finns ingen egentlig förklaring till varför, det bara var en sån dag som infinner sig ibland. Ytterst ovälkommet.
 Det fortlöpte i att jag enbart såg negativt i allting. Det positiva gick mig förbi. Antingen det eller så infann sig inget positivt under den dagen, vilket jag vet att det gjorde så här i efterhand så slutsatsen blir att jag stängde det ute. Dumt nog.

När jag blir såhär känner jag mig mobbad av världen. En slags paranoia? Hmm, lite skrämmande. Men så är det i alla fall. Jag blir ytterst, YTTERST, känslig och tar åt mig av saker som inte ens finns. Letar upp fel och negativa saker som skulle kunna gälla mig. Låter inte så kul va? Det är det inte heller...

Detta upplevs ju naturligtvis som sjukt själviskt. Som att hela världen skulle kretsa kring mig så pass mycket att allt folk sa skulle vara riktat mot mig. I negativ bemärkelse dessutom!?
Jag inser detta och enda slutsatsen jag kan dra är väl att jag behövde det? Behövde känna mig självisk? Ett oerhört slöseri måste jag säga, med tanke på att det enbart drog med sig negativ energi. Ja inte fan vet jag...Mobbad av världen var jag i alla fall. Kunde inte ta NÅGONTING på rätt sätt och allra minst på ett positivt plan. Kallas detta självplågeri? Jo, tror det...

Även om inte verkligheten stämde överens med hur jag upplevde den dagen så var det ändå så jag kände.
De här stunderna infinner sig enbart under dagarna innan "min kvinnliga vecka". Antar att det är hormonspöken då? Det var sjukt mycket värre innan jag började med P-piller, men den här dagen hjälpte inte ens dom. Det var hormonkaos och ett tydligt sådant!

Måste be om ursäkt till mina närmaste och alla jag träffade under dagen och kvällen. Infann mig på en underbart kul Halloween fest och även fast jag hade kul, mådde jag inte helt bra inombords. Var så patetiskt själsligt och ytligt missnöjd och ledsen! Om jag agerade konstigt så berodde det inte på er, utan på mig. Hur klyschigt det än må låta.

Leka martyr är inget jag brukar syssla med direkt. Det är absolut inte frivilligt. Jag gillar inte att vältra mig i hur dåligt (eller whatever) jag mår, för jag brukar oftast försöka kämpa för att må bra. Att älta i skit då är inget lyckat koncept. Men det här behöver jag få ur mig; Dels för att få förklara och dels för att reda ut mitt eget huvud.

När logiken kickar in blir allt genast bra igen, och det gör den så fort jag erkänt för mig själv att jag varit ett hormonmonster. Innan dess är jag dock fast att leva kvar i den världen där jag är värdelös osv. osv. Ytterst otrevligt. Att förbise allt det positiva och att vända allt till det negativa...inget jag rekommenerar!

Jag ber återigen om ursäkt för att jag kan ha betett mig som ett as och ber om ursäkt om jag undvek folk i Lördags. Det var i så fall för att jag inte riktigt klarar av att vara med människor jag älskar när jag blir såhär. Det blir en sån sjuk mix, eftersom jag vet att de faktiskt vill mig väl. Att då känna att alla är emot en blir en sjuk krock som jag inte gillar och som gör mig förvirrad under mina hormonella äventyr. Det är inget som speglar verkligheten, utan det är jag i ett fucked up mood.
Martyr.

Så mina underbara vänner; Jag älskar er!
Och tyvärr måste jag meddela att PMS inte är en myt i mitt liv, utan ett obehagligt faktum.
<3

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!!
En sån där jävla KONSTIG dag har det varit!

Mycket har gått rätt, men jag känner mig fel.
Jag njuter inte riktigt fullt ut av det jag företar mig, vilket resulterar i att jag slutar försöka. Kan inte ta in det på ett rättvist sätt.
Det är ett under att jag faktiskt lyckats skriva lite idag, för det har jag. Rätt bra blev det också. Jag blev själv förvånad, haha =P
Men sen gick det utför.

Har bestämt mig för att detta inte ska bli långvarigt.
Ska gå och lägga mig nu och när jag vaknar upp imorgon ska jag känna mig rätt, inte fel =)

Hoppas! Herregud vad jag hoppas!

Hoppet är vad jag lever på just nu. Jag hoppas att det som jag absolut vill göra kommer att leda till att jag får göra det andra jag absolut vill göra. Att det ena bra leder till det andra som är minst lika bra.
Eller, de är bra på helt olika sätt egentligen.
Det enda jag kan säga är att:  Jag hoppas! Så innerligt att det gör ont.

Just nu sitter jag och har ingen egentlig inspiration till att skriva, trots att jag vill. Hur kommer det sig? Lurar hjärtat hjärnan sådana här gånger eller vad är det frågan om? Det känns som att jag håller inne med något fantastiskt men att jag inte får det att komma ut.
Oerhört frustrerande.

Shit, jag tror det är en sådan natt då jag håller på att tappa greppet.
Igen.
De som läser min blogg måste tro att jag är otroligt instabil, lol. Men det är nog så att jag oftast skriver i bloggen de gånger jag mår dåligt, men inte så mycket annars.
Kan inte vara så roligt att läsa om, men herre gud. Det är terapi för mig.
Som vanligt mår jag inte dåligt av någon speciell anledning. What can I say...PMS is a bitch.

Kom på mig själv att vara så där patetiskt avundsjuk idag igen.
Så sjuk onödigt och tråkigt, måste jag säga.
Na ja, na ja...

Har kommit underfund med att jag är en fixare.
Johanna sa att det redan finns en benämning på det, och det är: Assistent.
Kanske det stämmer, men jag känner att det är mer än så. Lol.
Ska jag gå så långt som att säga: Det du gjort i ditt liv finns alltid dokumenterat någonstans, och jag är den som kan hitta dokumenten.
Det är knappt så att jag överdriver, och så är det ;)