I'm sorry...
De senaste dagarna har jag varit lite...off.
Det började på Lördag morgon, att jag vaknade upp och kände mig fullkomligt värdelös och missnöjd med mig själv. På alla sätt. Det finns ingen egentlig förklaring till varför, det bara var en sån dag som infinner sig ibland. Ytterst ovälkommet.
Det fortlöpte i att jag enbart såg negativt i allting. Det positiva gick mig förbi. Antingen det eller så infann sig inget positivt under den dagen, vilket jag vet att det gjorde så här i efterhand så slutsatsen blir att jag stängde det ute. Dumt nog.
När jag blir såhär känner jag mig mobbad av världen. En slags paranoia? Hmm, lite skrämmande. Men så är det i alla fall. Jag blir ytterst, YTTERST, känslig och tar åt mig av saker som inte ens finns. Letar upp fel och negativa saker som skulle kunna gälla mig. Låter inte så kul va? Det är det inte heller...
Detta upplevs ju naturligtvis som sjukt själviskt. Som att hela världen skulle kretsa kring mig så pass mycket att allt folk sa skulle vara riktat mot mig. I negativ bemärkelse dessutom!?
Jag inser detta och enda slutsatsen jag kan dra är väl att jag behövde det? Behövde känna mig självisk? Ett oerhört slöseri måste jag säga, med tanke på att det enbart drog med sig negativ energi. Ja inte fan vet jag...Mobbad av världen var jag i alla fall. Kunde inte ta NÅGONTING på rätt sätt och allra minst på ett positivt plan. Kallas detta självplågeri? Jo, tror det...
Även om inte verkligheten stämde överens med hur jag upplevde den dagen så var det ändå så jag kände.
De här stunderna infinner sig enbart under dagarna innan "min kvinnliga vecka". Antar att det är hormonspöken då? Det var sjukt mycket värre innan jag började med P-piller, men den här dagen hjälpte inte ens dom. Det var hormonkaos och ett tydligt sådant!
Måste be om ursäkt till mina närmaste och alla jag träffade under dagen och kvällen. Infann mig på en underbart kul Halloween fest och även fast jag hade kul, mådde jag inte helt bra inombords. Var så patetiskt själsligt och ytligt missnöjd och ledsen! Om jag agerade konstigt så berodde det inte på er, utan på mig. Hur klyschigt det än må låta.
Leka martyr är inget jag brukar syssla med direkt. Det är absolut inte frivilligt. Jag gillar inte att vältra mig i hur dåligt (eller whatever) jag mår, för jag brukar oftast försöka kämpa för att må bra. Att älta i skit då är inget lyckat koncept. Men det här behöver jag få ur mig; Dels för att få förklara och dels för att reda ut mitt eget huvud.
När logiken kickar in blir allt genast bra igen, och det gör den så fort jag erkänt för mig själv att jag varit ett hormonmonster. Innan dess är jag dock fast att leva kvar i den världen där jag är värdelös osv. osv. Ytterst otrevligt. Att förbise allt det positiva och att vända allt till det negativa...inget jag rekommenerar!
Jag ber återigen om ursäkt för att jag kan ha betett mig som ett as och ber om ursäkt om jag undvek folk i Lördags. Det var i så fall för att jag inte riktigt klarar av att vara med människor jag älskar när jag blir såhär. Det blir en sån sjuk mix, eftersom jag vet att de faktiskt vill mig väl. Att då känna att alla är emot en blir en sjuk krock som jag inte gillar och som gör mig förvirrad under mina hormonella äventyr. Det är inget som speglar verkligheten, utan det är jag i ett fucked up mood.
Martyr.
Så mina underbara vänner; Jag älskar er!
Och tyvärr måste jag meddela att PMS inte är en myt i mitt liv, utan ett obehagligt faktum.
<3
