World of Jinx

Ett mirakel i vardagen...
Det är oftast då de sker, är det inte så...?

Gick i min egna värld med iPoden på hög volym och fejade på, då en fjärdeklassare stövlade in i klassrummet. Alla hade slutat för längesedan men han var nog kvar för att ha lektion i eget instrument.
 "Du var med i tidningen" sa han. Konstaterade, för det var inte en fråga.
 "Haha, ja det var jag. Vad kul att du läste" svarade jag, och blev glad över att 10-åringar läser tidningen ;)
 "Mmm, om Tokio Hotel, Du skriver om Tokio Hotel."
Jag instämde, eftersom det är helt riktigt ;)
"Och trummor. Du spelar det" fortsatte han. Även detta ett konstaterande. Jag instämde återigen eftersom även detta stämmer. Dock var jag fortfarande omedveten om vad egentligen komma skulle.


"Har du träffat dom någon gång då?"
"Om jag har träffat Tokio Hotel? Ja, när de var i Sverige nu i September."
Så stora hans ögon blev då. Lika förvånad blev jag över att han blev förvånad. Haha =) För jag anade inte att han faktiskt, ja ni vet..diggade TH på så sätt!
"Va!? Jag tycker om dom! Gillar dom jättemycket!" sa han, på ett sätt som enbart en 10-åring kan uttrycka sig på: Ärligt och innerligt.


I och med det växte mitt hjärta med ca. 73872973984 storlekar.
En 10-årig kille tycker om Tokio Hotel jättemycket.
Om inte det kan rädda ens dag, ja då vet fan inte jag. För mig var det, fantastiskt fint!
Han tillade dock i slutet av samtalet att han gillar Michael Jackson bättre ;)
Må så ske då. Haha ;)

Livet tar sjuka vändningar ibland.
Ganska ofta...

Blev intervjuad av lilla Hudiksvalls lokaltidning igår, angående Tokio Hotel och Street Teamet. Det blev en jättefin artikel! Allt kändes så engagerat och det var helt enkelt ett nöje att få bli intervjuad av en sån trevlig person!
I och med detta blev det en bra dag, vilket kunde behövas! Tack till Therese som ordnande detta!

Det som var mest intressant, var att han som intervjuade mig hade en viss bild av Tokio Hotel.
Han var fullt på det klara med vilka dom var, vart dom kom ifrån etc,
men så säger han: Bilden man har haft om Tokio Hotel är ju att de är sammansatt av ett skivbolag.
Ni kan ju tro; att det var skönt att få sitta där och få försvara och förklara då!
Att få gå igenom allt det folk tror att de hatar med Tokio Hotel.  
För det roliga är, att om de visste allt (sanningen) skulle de inse att det inte finns något att hata. 
Tokio Hotel är inte ihopsatt av ett skivbolag, de spelar själva sen låångt tillbaka, de skriver eget material, de är sjukt involverade i hela buisness biten, de är helt enkelt fullkomligt egna och genuina i allt de gör!

Detta, plus att alla ser bra ut dessutom, kan inte folk hantera. De blir irriterade, nästan arga. Det är för bra för att vara sant, helt enkelt...
Deal with it, säger jag bara. Gilla läget! För såhär ser sanningen ut. Den ÄR såhär bra!

 

Hur får man en person som nyligen genomgått något så hemskt som att förlora en oerhört nära, att känna sig bättre?
Det går inte, eller hur? Kanske är det inte det man ska göra heller, utan enbart visa att man finns där.
Man finns där, om personen vill prata eller kanske enbart umgås. Att prata är inte alltid nödvändigt eller det bästa att göra.
En tyst överenskommelse om att inte prata.

För det finns inget man kan säga, visst är det så? Eller är det bara något man inbillar sig? Finns det någonting man kan säga för att få personen att känna sig bättre? I så fall vill jag veta vad de magiska orden är för några; Jag behöver dom nu!

Livet är inte alltid rättvist men ibland tar det fan priset.
Orättvisa är enbart förnamnet.

Jag tänker på min vän som nyligen förlorat sin mamma och hoppas att hon vet med sig att jag finns här för henne.

De senaste dagarna har jag varit lite...off.
Det började på Lördag morgon, att jag vaknade upp och kände mig fullkomligt värdelös och missnöjd med mig själv. På alla sätt. Det finns ingen egentlig förklaring till varför, det bara var en sån dag som infinner sig ibland. Ytterst ovälkommet.
 Det fortlöpte i att jag enbart såg negativt i allting. Det positiva gick mig förbi. Antingen det eller så infann sig inget positivt under den dagen, vilket jag vet att det gjorde så här i efterhand så slutsatsen blir att jag stängde det ute. Dumt nog.

När jag blir såhär känner jag mig mobbad av världen. En slags paranoia? Hmm, lite skrämmande. Men så är det i alla fall. Jag blir ytterst, YTTERST, känslig och tar åt mig av saker som inte ens finns. Letar upp fel och negativa saker som skulle kunna gälla mig. Låter inte så kul va? Det är det inte heller...

Detta upplevs ju naturligtvis som sjukt själviskt. Som att hela världen skulle kretsa kring mig så pass mycket att allt folk sa skulle vara riktat mot mig. I negativ bemärkelse dessutom!?
Jag inser detta och enda slutsatsen jag kan dra är väl att jag behövde det? Behövde känna mig självisk? Ett oerhört slöseri måste jag säga, med tanke på att det enbart drog med sig negativ energi. Ja inte fan vet jag...Mobbad av världen var jag i alla fall. Kunde inte ta NÅGONTING på rätt sätt och allra minst på ett positivt plan. Kallas detta självplågeri? Jo, tror det...

Även om inte verkligheten stämde överens med hur jag upplevde den dagen så var det ändå så jag kände.
De här stunderna infinner sig enbart under dagarna innan "min kvinnliga vecka". Antar att det är hormonspöken då? Det var sjukt mycket värre innan jag började med P-piller, men den här dagen hjälpte inte ens dom. Det var hormonkaos och ett tydligt sådant!

Måste be om ursäkt till mina närmaste och alla jag träffade under dagen och kvällen. Infann mig på en underbart kul Halloween fest och även fast jag hade kul, mådde jag inte helt bra inombords. Var så patetiskt själsligt och ytligt missnöjd och ledsen! Om jag agerade konstigt så berodde det inte på er, utan på mig. Hur klyschigt det än må låta.

Leka martyr är inget jag brukar syssla med direkt. Det är absolut inte frivilligt. Jag gillar inte att vältra mig i hur dåligt (eller whatever) jag mår, för jag brukar oftast försöka kämpa för att må bra. Att älta i skit då är inget lyckat koncept. Men det här behöver jag få ur mig; Dels för att få förklara och dels för att reda ut mitt eget huvud.

När logiken kickar in blir allt genast bra igen, och det gör den så fort jag erkänt för mig själv att jag varit ett hormonmonster. Innan dess är jag dock fast att leva kvar i den världen där jag är värdelös osv. osv. Ytterst otrevligt. Att förbise allt det positiva och att vända allt till det negativa...inget jag rekommenerar!

Jag ber återigen om ursäkt för att jag kan ha betett mig som ett as och ber om ursäkt om jag undvek folk i Lördags. Det var i så fall för att jag inte riktigt klarar av att vara med människor jag älskar när jag blir såhär. Det blir en sån sjuk mix, eftersom jag vet att de faktiskt vill mig väl. Att då känna att alla är emot en blir en sjuk krock som jag inte gillar och som gör mig förvirrad under mina hormonella äventyr. Det är inget som speglar verkligheten, utan det är jag i ett fucked up mood.
Martyr.

Så mina underbara vänner; Jag älskar er!
Och tyvärr måste jag meddela att PMS inte är en myt i mitt liv, utan ett obehagligt faktum.
<3