World of Jinx

Hela idén med att jobba ihop med sina vänner, det låter väldigt lockande eller hur? Dessutom känns det som en enkel väg att gå. En enkel rolig väg som involverar att få göra det man (förhoppningsvis) tycker om att göra, tillsammans med sin vän/sina vänner.
Är det alltid så lätt dock? Kan det inte vara så att "The good wish turns bad" efter ett tag; Man får sin önskning uppfylld men med en hemsk twist på slutet?
Jag är rädd för att det KAN vara så, i vissa fall.


Personligen har jag fått erfara detta, samt varit vittne och rådgörande åt andra då de upplevt detta fenomen; Den enkla roliga vägen som i vissa fall kan bli väldigt gropig om man inte passar sig.
I mitt fall fick jag tillbaka en vän då vi slutade jobba med varandra. Då vi båda har extremt starka viljor kunde detta krocka ju längre tiden gick och ju stressigare jobbet blev. Kanske var det så att vi hade för många människor runt omkring oss, som även de skulle tycka till och att det då blev för mycket? Kanske är det så att vi mycket väl skulle kunna jobba tillsammans om det endast var vi två inblandade? Kanske är det så, att jag så gärna vill jobba tillsammans med henne att jag hittar på en massa bortförklaringar? I nuläget har jag ingen aning. Det enda jag vet är att jag står henne mycket närmre nu och att ingen av oss vill kasta sten på den andre.


I skrivande stund har jag en vän som befinner sig mitt i en liknande situation. Situationen är inte lätt, vilket känns ganska taskigt eftersom det var det den inbjöd till; Rolig enkelhet!
Det skulle ju bli så perfekt, eller hur? Man har en vän som passar perfekt till det projekt man har i huvudet, varför skulle man då INTE ta vara på det?
Well, sometimes it just don't work. Att vara vän och att jobba ihop proffesionellt funkar inte alltid. Kanske man inte vill ha en massa regler som man måste följa ihop med sina vänner, vilket ett jobb faktiskt kan kräva? Och i så fall, klarar er vän-relation detta?
Om den gör det: Grattis, du kan nu jobba ihop med din vän! Om inte, så skulle i alla fall jag tänka om.
Gick man in i detta utan att klargöra allt? För detta skulle ju bli en rolig grej, eller hur, att jobba tillsammans?
Med tiden kanske det blir så att den ena tar detta på mer allvar än den andre? Kanske...
Kanske det är så, att en av er har anställt den andre och om så är fallet; är detta då klargjort: Vem som anställt vem? Om inte, klargör detta nu för det kan verkligen orsaka problem!

Jag skulle kunna ta upp så många fler exempel eftersom jag just nu är vittne till en liknande situation, samt för att jag varit med om något liknande själv.

MEN (!) jag vill för all del påpeka väldigt starkt: Att inte alla vänskapsband är fördömda bara för att man väljer att gå in i yrkeslivet tillsammans ;)
Jag tar bara upp det jag själv bevittnat och upplevt.

Man önskar sig en splitterny bil, men det slutar med att man kör över granntanten som man tycker så mycket om.
Ens största önskan är att bli rik, men man inser snart att man inte kan köpa vänner.
Du önskar att din nallebjörn vaknar till liv så att du kan prata med honom som en vän, men det visar sig att han är självmordbenägen och ett fyllo som hatar världen (?).
Good wishes can turn bad...

Jag såg dig, jag ser dig.
Can never go to that place...
Wanna beat myself up,
can never enter that place...
Ge inte efter, can not give in
Får inte känna såhär...
Frustrerad, overheated,
can not give in to this...

Får ingen ordning
ingen reson
Would simply love
to give in...

Not my place to be,
not my place to feel,
not my place to feel like this...

I would like to plead
but thats not how I roll
bevittnat och förstått
att detta är för svårt

So close
to entering all the time
Enter that place of mine
där synden kan bli sann

Jag såg dig, jag ser dig
But can never go to that place
Jag ser dig, vill se dig
First thing I'll do in my next life...

Broken into pieces, I need to be healed for real.
Something lovely can tear you apart, if its not maintained.
I have no goal with writing this, but I know that it's needed.
No one knows what its about, but that's hardly the point.
My inside takes turns of its own,
to say I feel paranoid isn't even close.
The lovely can destroy you, if its not taken care of.
Waiting for the bomb to drop, because it always has before.
Waiting for the bomb to drop, because that's how I work but please no more.
Enjoying the lovely,
the wonderful,
without paranoia.
Please let that be my future from now on...

Vi är inte ensamma därute.
Vi påverkar andra genom att finnas.
Vi påverkar andra, folk runt omkring oss, hela tiden genom att existera.

Med saker vi säger och/eller gör, kan vi förändra en nära persons syn på saker. Vi kan förbättra eller försämra någons dag med det vi säger eller gör. Beroende på tillfället, kan det ha mer eller mindre dramatiska effekter.

Reminder to myself och alla som vill ta till sig:
Du har ett värde...Så pass högt, att folk blir berörda av det du säger eller gör.
Så pass högt värde har du; att du kan välja ibland om du vill förbättra din egen, samt andras, vardag.
Kanske kan man kalla det ett ansvar, kanske ska man kalla det en tjänst.
En tjänst gentemot sig själv, och då även gentemot andra...
A win win situation...

Så...
Vad väljer du...?

Yesterday is history,
tomorrow is a mystery,
but today is a gift.
That is why it is called the "present."


Oogway

Jag orkar inte....

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte!!!!

Ska jag behöva be om ursäkt för den jag är?
Ska jag behöva be om ursäkt för det jag gör?
Ska jag behöva be om ursäkt för att det jag gör, gör jag bra?

Ska det behöva vara så....
Ska man behöva ta sån skit?
Ska man behöva ta skit över huvud taget?

Så, nu har vi gått igenom det: Dumma mail som jag fått i min mailbox.
Ok, över till annat:

Live är tufft som det är redan, just nu.
Det är Februari, allt står still och jag känner mig redan hopplös och instängd.
Jag känner mig redan utesluten, för så har jag sett till att det blivit.
Av egen kraft har jag uteslutit mig själv från världen och andra människor,
för man orkar inte alltid.
Man orkar inte hålla skenet uppe.
Och vad är då meningen med att umgås med andra? Så att jag kan förpesta deras vardag med mitt dåliga mående?
Nej, jag vill inte det. Och jag vill förhindra det om jag kan. Kanske lyckas jag inte alltid med det, men då är det inte medvetet.

Problemet är, att jag inte tycker om att utesluta mig själv.
Jag kan inte säga att jag trivs med det, egentligen...
Så frågan är; Vad fan gör jag så för?
Svaret finns dels ovan, men sen då?
Är jag någon form av hycklare? Ska jag bli en sån där sorglig jävel, som självömkar sig själv bara för att man "lider" för den goda sakens skull?

Jag har aldrig haft något till övers för hjältar. De sätter sig själv åt sidan hela tiden och tänker aldrig på sig själv. Lider för den goda sakens skull.
"Men jag mår bra av att hjälpa andra!"
Men sitter du inte ensam på kvällen då?

Jag vill inte försöka spela någon jävla hjälte. Jag kommer inte ens att uppnå det, för se på det med verklighetens ögon: Du är människa!
Jag vill bara försöka göra mig själv delaktig.
Jag vill vara med de som jag tycker om.
Må de kanske hata mig för att jag förpestar deras vardag ibland, men jag hoppas att det i det långa loppet inte gör så mycket.

Underlig vecka.
Rent spontant skulle jag säga att den var dålig, men när jag tänker efter var den nog inte det egentligen.
Inte jämfört med riktiga problem.

Jag insåg idag när jag stod och diskade (sk. vardags insikt) att jag väljer att klaga på banala ting istället för det som egentligen stör mig.
Troligen därför att jag inte vill dela med mig av mina verkliga problem.
Varför jag känner så vet jag inte, jag insåg just det här så jag får ta mig en funderare på detta.
Med andra ord: Jag återkommer.

Peace, Love & Respect

Jag är ingen vidare bra bloggare.
Dock har jag aldrig påsått att jag är det heller ;)

Jag skriver när jag har något att skriva och jag skriver för att jag älskar att skriva.
Man ska dock vara försiktigt med att säga att man älskar något; för så fort jag gör det går allt åt helvete.
Så...

I alla fall. Jag skriver för att jag tycker det är roligt,
och tycker jag inte att det är roligt då skriver jag inte.
Jag skriver oftast för mig själv, men tycker det känns bra om andra gillar det.
Men är det inte roligt då blir jag irriterad och klagar på det som finns närmast "till hands" att klaga på.
Det kan i och för sig bli så att jag skriver om det jag just klagat på,
men oftast vid sådana tillfällen tycker jag mest att det är irriterande att skriva.

Men det ska nämnas och erkännas, att det är vid ytterst få tillfällen jag inte tycker att det är roligt att skriva.
Det är väl helt enkelt så, att jag är en dålig bloggare: Eftersom jag inte skriver ner allt just precis här.
Jag är nog en oerhört dålig bloggare....blogg....erska?

Peace, Love & Respect.

Ok, nu börjar det närma sig ;)
Allting som jag inte får snacka så mycket om.
Jag anser att jag iaf inte kan skriva ut det i min Blogg.
Men snart packar jag och bär iväg ;)
Både på jobb och nöje!
Den som väntar på något gott ;)

Min rygg dödar mig.
WHY!?
Ska jag klaga?
Nej, inte egentligen.
Just nu har jag knappast något att klaga över.
Egentligen.

Om jag skulle ge Bill ett halsband, you know ett sånt där med ett hjärta som man kan dela...
Äsch, kan inte förklara!
Ett sånt här!

Fast helt i silver!
 Om man skulle ge honom ett sådant, som han skulle kunna dela med Tom,
tror ni att han skulle tycka om det?

I will leave it at that.

Peace, Love & Respect!