World of Jinx

Jag är lat...
Det finns inte längre någon annan förklaring eller benämning för det.
Bekväm, det är man de första två dagarna, som mest en vecka. Men lat, det blir man rätt snabbt om man fortsätter att gå i samma spår som man gick i mot målet att bli bekväm. Egentligen hatar jag att vara lat, men i den här staden är det svårt att vara något annat.

Missförstå mig inte nu, jag får oerhört mycket gjort i min vardag. På ett dygn hinner jag både med det såkallade "riktiga jobbet" samt även det ideella med hemsida och allt som följer på det.  Problemet är att mitt liv inte är gjort för att byggas upp här, jag känner det i själen.

Självklart är det en stor fördel att familj och nära vänner är bosatta här, men de nära vännerna känner i regel samma som jag själv; det här duger inte åt mig!

 Skulle jag flytta kommer jag att sakna släkt, främst min mamma då vi står varandra oerhört nära. Främst tror jag där problemet ligger för just mig själv, anledningen till att jag nästan frivilligt gjort mig själv lat; Jag är egentligen hemma kär, i den benämningen att jag älskar att umgås med min mamma som helt ärligt är min bästa vän.

Så vad gör man, då ens tankar vägrar hitta en lösning åt hjärtat och själen? Det känns frustrerande, för jag skulle vilja vara så oerhört självisk och tvinga folk till att anpassa sina liv att passa mitt...mitt liv.
Jag vet självklart att det inte går, även att det inte är rätt. Dum är jag inte, så mycket tänker jag unna mig själv att säga. Det innebär dock att det inte blir enkelt för mig då det är såhär jag funkar. Ha kakan och äta den, ska det vara så svårt? Tydligen.

Fortfarande har jag inte hittat någon lösning, jag vet bara att jag vill iväg. Iväg mot något större och mer trivsamt för mig där miljön stimulerar mig på ett helt annat sätt, men jag har ännu inte tagit mig i kragen. Problemen uppenbarar sig för mig och talar om hur krångligt allt kommer att bli om jag sätter igång och planerar inför detta, inför en stor förändring.
Det är något jag avskyr, rentav hatar, dessa så kallade problem. Problemet är att det inte är någon annan än jag som skapar problemen, vilket är dagens sanning.
Kanske gör jag det av automatik, som någon form av självbevarelsedrift. Det där var ingen fråga, jag vet att det är så men hatar att erkänna det. Jag fullkomligt hatar att jag sätter stopp för mig själv där enda ursäkten är att: Men jag får ju inte äta kakan för helvete!
Nej, jag får inte äta den ännu utan enbart beskåda. Kakan är en sån där fin cupcake med vackert strössel på, vilket väl inte är så hemskt att beskåda ändå? Kan jag nöja mig med en mindre god kaka, åtminstone under en tid då kanske jag når den fina cupcaken tillslut?

 Våga äta mindre goda kakor för att nå sitt mål... Något att fundera över i alla fall. Jag får se om jag kommer någon vart med det.

One version of the truth...
If the truth indeed does have more than one version, that is...

Ingenting är bra...
Jag tar allt fel.
Det mesta känns svart...
Allt känns orättvist och vad jag än gör kommer det aldrig att bli bra.
Världen är en äcklig plats jag inte vill befinna mig på.
Allting är fel, vidrigt och orättvist.

Jag vill sova, men jag vill inte sova för inte fan blir det bättre av det,
Jag borde göra något, men inte fan kommer livet att bli lättare av att jag gör något.

Allt är meningslöst, även jag själv.

Jag vill att allt ska bli bättre, men inte fan kommer det någonsin att bli det.

Det finns ingen mening med någonting.
Vidrigheten är enorm och inte fan i helvete betyder jag någonting mitt i all den här skiten.



Så är det...
Kära PMS, du är alltid så jävla ovälkommen. Du får mig att hata allt och jag hatar det!
Tack och lov går det snart över...

...och inte fan är jag tillräckligt aktiv heller.
=(

Anyway, för att göra en lång historia kort så har jag på de senaste dagarna:

* Sett Metallica (med betoning på SETT) på några meters avstånd.
* Upplevt att James Heatfield har sett MIG.
* Lyckats må toppen massa med dagar, vilket är något att värdera kära vänner.
* Fått deala med människor som återigen visat tydligt att de egentligen inte är fan till det band de trodde de var fans till.
* Försökt reda ut rykten i TH världen, vilket har gått bra hittils *peppar peppar*.
* Insett att uttrycket "Buisness in the front, Party in the back" är väldigt användbart och sjukt klockrent.
* Blivit kallad för "Kat.von.D". Dock av ett fyllo, men jag greppar tag vid det eftersom...ja...jag diggar henne.

Det var allt och inget från mitt liv , for now...
=)

True to myself, Metallica once again!
Globen - 4:e Maj 2009


Bild av Therese Reisenbichler.

"Att bara sitta här och få höra vattnet slå mot stenarna liksom...Underbart!"
"Ja, Gud har en vacker röst."

Båda mina vänner har så rätt.
Så är det; Från och med nu sjunger Gud för oss, genom hela sommaren.

Gud har en vacker sångröst.
Med klanger av mås-skrik, vatten som slår mot stenarna och sandbrynet, fåglar som kvittrar, grus som knastrar under fötterna, trädkronor som svajar i vinden, de lättade suckar som människan avger nu när livet äntligen ter sig ljusare. Sommaren är så gott som här, våren är det definitivt.

Gud har en sån vacker sångröst. Den här tiden på året är Gud min favoritartist.

Om jag är troende?
Kan man vara annat en dag som denna?
Religös är jag dock ej. Jag anser mig inte vara begränsad till en enda religion. Livet är för komplicerat för det.
Men jag tror på Gud, i den mening att: Ja, jag tror det finns mer än vad ögat kan se. Något som finns bakom sången vi hör idag, de 26:e April år 2009, tillexempel.

Idag känner jag verkligen att jag lever.
En sådan dag då vädret verkligen älskar en.
Jag älskar vädret tillbaka.

Nu har de flesta reaktionerna på Bills nya frilla lagt sig.
Antar att det är dags att förbereda sig på samma sak nu då, fast med Tom.
Det är en massa jävla tyckande hela tiden ang. detta. Mest negativt om jag ska vara ärlig.
Reaktionerna blev (vissa citat är från Dirtypops BDB Gästbok http://dirtypop.bilddagboken.se
OBS: Inte Dirtypops egna ord!) oftast som följande:

"Vad fan har han gjort!?"

"Vad sysslar dom med, nån jävla twin-hej-vi-ska-se-likadana-ut grej."

"Seriously, Bill skaffar dreads och Tom skaffar braids...
jag fattar det inte riktigt.
VAD HÄNDE?!"

Ja, vad hände...
Jag skulle vilja säga såhär; att de har blivit stalkade i runda slängar ett halvår nu av psykade idioter, så kanske kanske har de insett ännu mer vad som är viktigt här i livet.
Som tex. att lyssna på sig själv mer än vad de har gjort tidigare.
Kanske de känner att det är mer värt det, att få göra som man själv känner utan att vara rädd för att göra sina fans besvikna. För övrigt tvivlar jag på att de någonsin tänkt så över huvud taget, men om de nu mirkaulöst skulle ha gjort det, gör de nog inte det längre.
Min poäng är, att jag tror att de känner att det är värt det att riskera att de tappar "fans" pga. att de "byter stil" nu efter allt som hänt. Att det viktigaste är att de är sanna mot sig själva.
Det är bra, anser jag. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är helt fantasiskt =)
Att dessutom Bill och Tom känner att de inte prompt måste se så olika ut som möjligt, tyder på extrem mognad.

Nu sitter jag i min nya lya och snart kommer mina bästaste vänner =)
Filmkväll ikväll ^_^

"Inte vill du väl ha djur i skåpena heller, vad är det för dumheter?"
Jag diggar pantertanterna i Rent Hus alltså ;D


Ok, har precis fått "nyheter" om att Tokio Hotels nya album är väldigt försenat...
...
...
Jo tack, det vet vi ;)
Men nu verkar det som att fansen kan få vänta ännu längre än vad de nog är kapabla till.
Det enda jag kan säga är: Vänta er inget nytt i det närmsta laget. I say no more.


"Din madrass har dessvärre avlidit..."
Jag diggar dom VERKLIGEN! Rent Hus- pantertanterna alltså ;)




Har tömt en hel jävla byrå idag. Det blev tre stora kassar med skit.
Och med skit menar jag:
*Gamla brev jag skrivit som jag aldrig skickade iväg till alla idioter jag en gång var kär i,
*Gamla jävla "Vänner böcker" där alla som skrivit i den diggade Dr Bombays Calcutta låt och tyckte att Godzilla var den bästa filmen de sett ( det var jag som diggade jätteödlan btw...)
*Tuschpennor som inte funkar ens om man mordhotade dom.
*Små skrivböcker (ca 15 st) som alla blivit påbörjade dagböcker (en sida i varje skrivbok var använd),
etc. etc. etc.

Slutligen är jag nu helt slut i slutet av den här dagen.






Peace, Love & Respect.






P.S
Btw, Vad är det för mening med att ta livet av sig om man inte får höra snacket efteråt?
D.S

In.My.Ass FUCKyouTUBE!!!

Har suttit i princip hela dagen (den tid då jag inte jobbat häcken av mig genom att skura golv) för att sätta ihop Svenska TH Fans födelsedags hälsningar till Georg.
 Allt funkade bra tyckte jag då; Gjorde en video med hälsningar från Street Teamet och THF medlemmarnas hälsningar, och ett litet "skrivboks collage" med FC:ns hälsningar.
So far, so good.
Laddar upp YouTube videon, och till att börja med syns allt ganska dåligt på den men tänkte att det inte gör något, eftersom det är original videon som ska skickas in till managementet,
men till råga på allt så är YouTube fortfarande helt fucked up och visar "This video can not be seen in your country."
Men vad fan är det!? Hur pissed off blir man inte då!?

Bite me, FuckYouTube!

Fy fan vad jag spenderat pengar de senaste dagarna...
*ångest*
Har köpt:
soffa,
kuddar (fin fina lila),
en myspys pläd,
matta (dyr som fuck),
gardiner,
gardinstång,
sängkläder...

Hittils är jag väl uppe i...*ryser*...alldeles för mycket pengar.
Ska naturligtvis knäppa kort på allting, men det först när allt är uppe i lägenheten.
 Blir roligast så =)


NU, ska jag göra helg!!!
Fy fan vad skönt det ska bli!



Peace, Love & Respect!

Jag har köpt en soffa! En bäddsoffa; vilket kan vara väldigt nödvändig, dels för att själv sitta i (duh) men även en plats för min vänner att sova i när de besöker min underbara lägenhet =) Inte främst för att däcka i, efter en Night out on the Town!
Billig var den dessutom; 5999 kr.
Tack och bock, nu börjar det röra på sig! Imorgon tar den plats i min nya lya och sen kommer det bara att rulla på.
Snart, mycket snart sover jag min första natt i min vindsvåning ;)


Peace, Love & Respect!

Soffan är inköpt på JYSK och gick på 5999 silvermynt ;)

Det skrämmer mig samtidigt som det känns helt otroligt...
Lägenheten är mysigt och hemtrevlig, med väldigt smarta lösningar.
Främst ser jag nog framemot att flytta, samtidigt som jag vet att det innebär en himla massa förändringar.
Blandade känslor helt enkelt. Skräckblandad förtjusning.

Sen känns det rent generellt att jag har ca 1923983798132 saker att ta itu med just nu.
Hur mycket det egentligen är kan jag nog inte riktigt säga, men helt säker är jag på att jag stressar upp mig till en onaturlig nivå i onödan. Hur jag ska kunna ändra på det vet jag inte, men är övertygad om att det är nödvändigt för mitt välmående.

Just nu ska "en sak i taget" regera. Inte för att jag i nuläget är övertygad om att det kommer att funka för just mig, utan snarare för att jag är fullt medveten om att jag inte vet vad som är bäst för mig just nu, så jag är villig att testa det mesta. Även sådant som inte övertygar mig.
Helt enkelt för att jag måste.

Känslan inom mig just nu är; att jag vill vara klar med flytten Nu Nu Nu, samtidigt som jag inte vill börja på alls.
Jag hatar mellanting! HATAR!

Sedan behövs en resa snarast! Hemskt gärna en TH realterad sådan. Men en resa till Hamburg enbart för att avnjuta stan (mitt andra hem) skulle inte sitta helt fel det heller.

Just nu står allt still, och jag gillar det inte. Något måste påbörjas!
Så fort flytten kan sätta igång kommer nog allt att kännas bättre.
Låt oss iaf hoppas på det.

Bilder på lägenheten kommer asaiht (as soon as I have them).

Peace, Love & Respect







PS.
Han som bodde i lägenheten före mig är en stor skit och han borde lära sig hur man pratar med andra människor innan han öppnar käften! Köp en hjärna på svarta marknaden för fan om du nu saknar en!!!!!
WIE(O"U("Y)ERY"(/)EY"(/#&/!%"#!#&!&&/!#¤%!&#!#&/&
DS.

Jag sitter fast.
Jag sitter fullkomligt fast i något som gör att jag inte kan göra allt jag älskar att göra.
Det känns som...ja...det skulle kunna vara så, att jag sitter fast i mig själv.
För det är mest logiskt, eller hur?!

Det finns ingen som håller mig fast,vad jag vet.
Bakom mig finns ingen som håller mig nere.
Framför mig står ingen som blockerar min väg.
På min högra sida finns ingen som viskar: jag låter dig aldrig gå.
Inte heller på min vänstra sida står det någon som säger: jag kommer att hindra dig i allt du vill göra.

Ingen står i min väg, förutom jag själv.
Problemet är bara; Hur ska jag få mig själv att inse det här,
på riktigt?

<3

Men fy fan.
Den här veckan har varit så jävla piss.
Och jag vet fan inte vad jag gör här egentligen.
jag vet fan inte vad jag håller på med, och jag vet inte varför.