World of Jinx

Jag är lat...
Det finns inte längre någon annan förklaring eller benämning för det.
Bekväm, det är man de första två dagarna, som mest en vecka. Men lat, det blir man rätt snabbt om man fortsätter att gå i samma spår som man gick i mot målet att bli bekväm. Egentligen hatar jag att vara lat, men i den här staden är det svårt att vara något annat.

Missförstå mig inte nu, jag får oerhört mycket gjort i min vardag. På ett dygn hinner jag både med det såkallade "riktiga jobbet" samt även det ideella med hemsida och allt som följer på det.  Problemet är att mitt liv inte är gjort för att byggas upp här, jag känner det i själen.

Självklart är det en stor fördel att familj och nära vänner är bosatta här, men de nära vännerna känner i regel samma som jag själv; det här duger inte åt mig!

 Skulle jag flytta kommer jag att sakna släkt, främst min mamma då vi står varandra oerhört nära. Främst tror jag där problemet ligger för just mig själv, anledningen till att jag nästan frivilligt gjort mig själv lat; Jag är egentligen hemma kär, i den benämningen att jag älskar att umgås med min mamma som helt ärligt är min bästa vän.

Så vad gör man, då ens tankar vägrar hitta en lösning åt hjärtat och själen? Det känns frustrerande, för jag skulle vilja vara så oerhört självisk och tvinga folk till att anpassa sina liv att passa mitt...mitt liv.
Jag vet självklart att det inte går, även att det inte är rätt. Dum är jag inte, så mycket tänker jag unna mig själv att säga. Det innebär dock att det inte blir enkelt för mig då det är såhär jag funkar. Ha kakan och äta den, ska det vara så svårt? Tydligen.

Fortfarande har jag inte hittat någon lösning, jag vet bara att jag vill iväg. Iväg mot något större och mer trivsamt för mig där miljön stimulerar mig på ett helt annat sätt, men jag har ännu inte tagit mig i kragen. Problemen uppenbarar sig för mig och talar om hur krångligt allt kommer att bli om jag sätter igång och planerar inför detta, inför en stor förändring.
Det är något jag avskyr, rentav hatar, dessa så kallade problem. Problemet är att det inte är någon annan än jag som skapar problemen, vilket är dagens sanning.
Kanske gör jag det av automatik, som någon form av självbevarelsedrift. Det där var ingen fråga, jag vet att det är så men hatar att erkänna det. Jag fullkomligt hatar att jag sätter stopp för mig själv där enda ursäkten är att: Men jag får ju inte äta kakan för helvete!
Nej, jag får inte äta den ännu utan enbart beskåda. Kakan är en sån där fin cupcake med vackert strössel på, vilket väl inte är så hemskt att beskåda ändå? Kan jag nöja mig med en mindre god kaka, åtminstone under en tid då kanske jag når den fina cupcaken tillslut?

 Våga äta mindre goda kakor för att nå sitt mål... Något att fundera över i alla fall. Jag får se om jag kommer någon vart med det.