World of Jinx

Fan man är ju inte sann egentligen.
Borde def. gå för att käka lunch, men kom att tänka på hur kass man kan vara på det social spelet ibland.
 Så kass att man nästan skäms.

En vanlig dag på jobbet var det väl. Hade kämpat mig förbi både ungar och sura dagisfröknar (förlåt...Förskole-Personalen!) för att äntligen nå fikarummet.
Väl där, det vanliga; Kaffe och lokaltidningen (som def. skulle behöva en upplyftning!).

Satt ensam till en början, men fick sedan besök av både en och två dagisfröknar (förlåt, FörskolePersonal var det ja!) som satte sig i den obekväma soffan bredvid mig.

Istället för att inleda ett samtal, sitter vi där som tre fån utan att säga ett ord till varandra.
Inte.ett.enda.jävla.ord!
Hur är det möjligt!?

Tro inte att jag enbart dömer de två medelålders damer som satt brevid mig,
nej - jag dömer mig själv lika hårt!
Hur funkar man ibland?
Jag menar, jag är vanligtvis en väldigt social person, men nu funkade det helt enkelt inte.
Det blev en oerhört pinsam tystnad, vilket resulterade i att jag blev fullkomligt överlycklig över att ha den dåliga Lokaltidningen i mina händer., då jag kunde fokusera på den!
I ren desperation prasslar jag lite extra när jag vänder sida (vilket jag gjorde i regelbunden takt) så att det inte skulle bli helt och hållet knäpptyst!
Men jag menar HALLÅ!

Nej, det får inte hända igen! Man ska kunna prata som folk med varandra, även om de som sitter bredvid en är två medelålders, sura dagisfröknar (förlåt, Förskole-Personal!).
Ge dom ett leende och ni har kanske räddat deras dag =)

Peace, Love & Respect!